Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 3

Fritz Reuter. Bland skörvliterära författare, som unde de senaste åren i öfversättning presenterats för den svenska allmänheten, ha få gjori sådan lycka, som den jovialiske plattyske diktare, hvars nyss timade bortgång föran leder dessa rader. Han skret egentliger blott om och för den nordtyska allmoger och medelklassen, men i hans mecklenburg ska genretaflor ligger det dock något allmäntmenskligt, som lätt förklarar den popularitet, hvilken kom författaren till godo hvarbelst han blef känd. TI synnerhet är? detta fallet med hans Ut mine Stromtid (Lifvet på landet), som hos oss inom helt kort tid gick ut i tvänne starka upplagor och lästes i synnerhet af äldre förständigtr folk, som icke gerna annars befattar sig med romaner. Under sådana förhållanden torde några data ur Fritz Reuters lif ej vars ovälkomna. I östra delen af Mecklenburg ligger en liten stad benämnd Stavenhagen. Den står knappast upptagen i någon geografisk hand: bok, och har den nu ett par tre tusen invånare, så har den visst icke flere; men ännu färre hade den 1810, då borgmästarens unga hustru gjorde sitt till att öka befolkningen genom att skaffa en son till verlden: det var Fritz Reuter, som fördes in på lif. vets scen. Hurudan den skådeplats var, der han sålunda debuterade, har han sjelf humoristiskt beskrifvitisin Ut de Franzosentid (Från anno tretton). I början af 1830. talet drog den unge Fritz som student först till Rostock, sedan till Jena, och han fick nu smaka på lifvets malört. Tillsammans med de andra studenterna började han nem. ligen att tala och sjunga om saker, som nu mera icke äro syndiga, men då voro det i hög grad: om Tysklands enhet, om menniskans rättigheter och om borgerlig frihet. Man uppskattar svårligen dessa orationer och sånger för lågt, om man anser att de icke voro synnerligen annat än fantastiska pkhitt, men den faderliga regeringen insåg utomordentligt klart, att ett revolutionärt smittämve uppenbarat sig, och den tog derför i med kraft. Följaktligen befann sig hr juris studiosus Fritz Reuter en dimmig höstafton år 1833 i fängsligt förvar på väg till Berlin, anklagad för högförräderi — han och en hop andra, lika farliga politiska brottslingar. Hans fångenskap räckte sju kr, och glad kunde han vara, att han slapp undan för si godt köp. Han satt nemligen ett helt år på dom och ransakning, och då utslaget föll, i Nov. 1834, lydde det på tretio års fästningsarrest. Han drog omkring från kastell till kastell, och betraktade från sin halmbädd stjernorna i 10—20 graderg köld. Länge var han beröfvad hvarje medel till sysselsättning och såg sig nödsakad att i hemlighet tillaga en bläckliknande massa, hvarmed han sedan — tack vare hjelpen af en trästicka — fullklottrade fängelseväggen med Byronska verser, dem han kunde utantill. På ett annat ställe var kommendanten nog välvillig att gifva honom böcker, men så försigtig att särskildt förbjuda Brockhaus konversationslexikon, emedan deri kunle finnas oxdemagogiskav artiklar; resebeskrifningar och kartor betraktades äfven som kontraband, ty genom dem kunde fången möjligen fått det infallet att rymma. På ett tredje ställe gick det bättre, i det fångvaktaren lät sig bestickas med tobak. Ändtlizen kom han i ett häkte, der han mildthbehandlades, fick umgås med menniskor och handskas med böcker efter behag. Hans fader hade alltjemnt uppmanat hoom att hålla ut, och den storhertigliga reseringen intervenerade oupphörligt till lans bästa; den till och med reklamerade room som infödd mecklenburgare, men till Dn tid utan framgång. Efter sex års för opp godkändes dock den mecklenburgska uveräniteten så till vida, att Fritz Reuter ick lof att sitta i ett mecklenburgskt fänrelse i stället för i de preussiska häktena, RR RH LL OL — VR RETT