Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 3

Finge den enskilda saknaden här Wöja sin stämma, kunde hon ha mycket att förtälja om den kärleksfulle familjefadren, om den trofaste vännen; hon kunde finna ett sorg. ligt nöje i återlifvandet af hans bild, i erinrandet om särskilda sidor af hans lif och lynne; men här hafva vi endast att påminna om det som gjorde honom dyrbar för dem. som här samlats, dyrbar för hvarje vän af de sänger, med hvilka khan fyllde denna strand, der han slog upp sitt sista tjäll och utandades sin sista suck. Det var ett sträfsamt lif, ett lif utan särdeles mycken rast och ro. Men han misskände sig sjelf, då han sade, att sången var honom blott ett verktyg, en murarslef, Sannolikt skola väl flera af de frön, hvilka han såsom politisk skriftställare utsått, bära frukt i sinom tid. Men det Gimle, han omsider lyckades att uppmura, ligger icke inom politikens, utan inom poesiens landamären; det är en ny form af den idealverld, som hvarje sann skald på sitt sätt skapar och dit han inbjuder sitt folk att lustvanåra under lifvets feststunder. Trött af stegen på landsväg och hed, har den vandrande hårpspelaren lagt sitt bufvud ned. Hans oroligt sökande ande fann frid bärnere först då, när för det slocknande ögat — liksom sommarmidnatten vid poleirkeln — afton och morgon gingo öfver i hvarandra. Men hans minne skall lefva, lefva i hans sång, lefva i denna minnesvård, som på en gång skall vitna om honom och om det samhälle, han sist tillbörde, och för efterkommande innebära en maning att tro på det ideellas makt i lifvet! (EFT, P, O. INB, TIDN,)