Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 3

lationens idber ny granskning och upphöjde dem ånyo till tidslösen. Man ropade pt frihet; man ordade om tyranner och slafvar Det höfvesicke oss att sätta oss till doms öfve1 en tidsriktning, allraminst från denna plats der den ena tiden lagt sig till hvila vid sidar om den andra, hvar med sina drömmar, sins förhoppningar, sina vinningar och missräk ningar. Men utan att misskänna det myckns ädla och sanna, som låg till grund för denns rörelse, kunna vi säga, att det frihetsideal för hvilket man då svärmade, hade mycke af en töckenbild, och att för svenska öror flera af den tidens älsklingstalesätt tycktes öfverflyttade från främmande tungomål; åt minstone hade man svårt att hos oss taga reda på både tyrannerna och slafvarne. Men så var det icke heller fråga om något så obetydligt som ett folk, ett land; det var för hela mensklighetens sak man drog i här nad och kämpade, I denna kamp ställde sig Sturzen-Becker i de lättbeväpnade truppernas leder. Följetonistens penna, tillspetsad efter franskt mönster, var det vapen, han förde, på en gång med skicklighet och med behag. Han är Sveriges förste och främste följetonist, och bland hundradetals efterhärmare står han ännu oupphunnen i fyndighet och qvickhet, i det lätta lekandet med språkets alla tillgångar, i den skenbart så vårdslösa, men ofta konstfullt beräknade, stilbehandlingen, men framförallt dernuti, att han genom detta flygsandsfält visste att leda en Äder af sann poesi och dymedelst omskapa det till en täck och leende nejd. Ur nyssnämnda tids stämning framgingo äfven Sturzen-Beckers äldsta dikter, samlade i Min Fattiga Sångmö Man kåterfinner i dem tidens alla slagord, frihetssvärmeriet, tyrannhatet, folkens förbrödring m. m.; men derjemte förnimmer man tener af djup innerlighet och varm känsla. Många voro dock icke de, som lygsnade till dessa toner. Den spirituelle följetonisten stälde skalden i skuggan. Hela Sverige kände den förre; några få den senare. Kring medlet af 1840-talet vidtog en ny afdelning af Sturzen-Beckers lif. Tanken på de tre nordiska nationernas sammanslutning bade då framträdt med kraf på förverkligande. Med sin själs hela liflighet hängaf sig Sturzen-Becker åt denna tanke, och han gjorde det så mycket villigare, som han i den fann hvad han hittills saknat — ett mera bestämdt, ett handgripligt mål för sin verksamhet. Nedstigande från abstraktionens rymder, kom han verkligheten närmare. Kosmopoliten blef skandinav. Nära tjugo är af sin lefnad använde han för att som skriftställare bearbeta allmänna meningen till främjande af denna tanke, outtröttligt verksam i både den nordiska och urländska pressen och, allt efter som hang planer fordrade det, vexlande bostad på ömse sidor om Sundet. Den skandinaviska rörelsen tog emellertid en annan gång, än han hade hoppats; han befann sig med sin uppfattning allt mera ensam, och till slut råkade han äfven i strid med fordna vänner. Det grämde honom, och ehuru han väl aldrig uppgat sina förhoppningar, drog han sig dock småningom tillbaka. Han gjorde det kanske äfven derföre, att hos honom sjelf helt omärkligt en förändring hade inträdt. Under stridens sista skiften hade kärleken till det gamla fosterlandet inkräktat allt mer och mer af havs hjerta. Icke som skulle denna känsla först nu vaknat; men nu först trädde den i förgrunden. Det är tredje och sista skedet af hans utveckling, det, nnder hvilket han kom närmast det mål, på hvilket han i dunkel aning från början syftat. En ny, en rikare och fagrare, skaldevår blef på en gång hans belöning och hans tröst. Sjelf har han liknat sig vid en vanlrande harpspelare., som drager kring från vård till gård, för att, enligt sin vana från inga År, Sjunga sig till dager, när natt låg på hans 8) Sjunga sig fram i verlden, när sargad vär hans äl Men under sin långvariga publicistiska camp för skandinavismen var det endast undantagsvis han gaf sig tid att låta hanjen fara öfver harpans strängar. Nu åter ippnade sig för honom sångens källor med ya, friska flöden. Vid en ålder, då andra kalder pläga tystna, börjar hans rätta kaldelif, Hans flesta, hans bästa dikter illhöra denna tid. Sammanställer man dem ned dikterna från hans ynglinga-kr, varselir man genast, huru djupare det allvar r, som döljer sig bakom skämtet, hvilken ikare lefnadserfarenhet här blickar fram, ur mycket fördomsfriare och mildare han iu uppfattar och bedömer verlden och tidsilldragelserna, samt framför allt med hvilen värma och hänförelse han är fästad vid en älskade fosterjorden, dess stolta natur ch dess ännu stoltare minnen. Hvarhelst jag dväljes, hvar jag går, det gamla Sverige för mig står i liflig, yfverboren färg, i,norrskensprakt, i sommarljus, med tysta skogar, elfvars brus, med blåa sjöar, gråa berg! Med sina minnens stora drag, med gamle Brages harposlag och häfdens rika poesi, med gryningen, om också blott bak dimmor röjd, af en idrott, som skall vår framtids ära bli. Hvad allvar under löjet bor, hvad kraft min båges sena snor, det är min svenska arfvedel; hvad i mitt väsen helsa göt, det var, när allting annat tröt, min moder Sveas strängaspel!Sådan var grundstämningen i hans sång, ch den fann återljud i svenska bröst. — u trädde följetonisten tillbaka för skalmm da dame do hamgan nos mr ooo eg oo