Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 3

Der stodo de, vid midnattens timme, på en bakgata i Paris ännu en gång ansigte mot ansigte. Dessa båda voro man och hustru, af Gud förenade äkta makar, o! hvilket händelsernas grymma gyckelspel! Hvilken fasaväckande skilnad mellan denne stolte ädling, som i blick, anletsdrag, håll. ning, ord och åthäfvor egde sitt adelsoch frejdebref, och henne — den en gång be undrade och nu till en hexa förvandlade skönheten. Likväl voro de man och hustru. Hon blickade granskande upp i hans ögon. i hvilka låg ett uttryck af en så djup och behjertansvärd sorgsenhet, att han syntes henne som en hämnande engel. Alla hans lidanden, de fordna och närvarande — den förbannelse, som genom henne hvilade öfver hans och dens lif, som var honom kärast på jorden, rusade i detta ögonblick upp i hans tankar, Hans ansigtsuttryck blef kallt och härdt. Kränkt ära, sviket förtroende, förorättad heder och under fötterna trampad kärlek ropade efter hämd, och ehuru ej ett ord gick öfver hans läppar, talade ur hans ögon afskyns och föraktets språk så. tydligt, att då han vände sig ifrån henne för att gå, hon med ett svagt skri föll ned på gatan.. Intrycket af hans åsyn och den genomträngande förebråelsens blick han fästat på henne voro i det half: rusiga tillstånd, bvari hon nästan ständigt befanin-sig, öfverväldigande. Hans bleka ansigte stirrade på henne, äfven då bon slöt ögonen, och i hennes förvirrade hjernas orediga fantasier tycktes Kan henne som en straffande engel, utsänd att ställa den brottsliga till doms för bennes gerningar. Som en liffös massa. föll Kon på den hårda gatan ned: framför hans fötter.