Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 3

qvinnoröst träffade hans öra: Limosina per la carita, signor!s Hans barndoms och hemlands språk anslog alltid en känslig sträng i hans hjerta, Oaktadt alla de lidanden, som för honom voro förknippade med minnet af Italien, älskade han dock dess melodiskt välljudande tungomäl och valde det helst till uttryck för hvad han kände varmast, Han kunde icke göra sig reda för det bosyanerliga intryck han erfor vid tiggerskans upprepade böner om en allmosa, men utsträckte handen och gaf henne nägra guldmynt. I det klara månskenet kunde han tydligt urskilja anletsdragen, som buro ett alltför otvetydigt vitzesbörd om, till hvilken grad dryckenskapslasten öfvades af denna qvinna; ögonen voro röda, blicken skygg och vild, läpparne blåbleka, håret grått och glest, det hela afskyvärdt tärdt och förfallet. Som en elektrisk stöt flög minnet åf ett ungt. rosigt och strålande skönt ansigte genom hans själ — af likheten med denna försupna gummas vidriga utseende fanns intet spår annat än i blicken, men den talade nu som då om en af lidelsernas stormar ständigt upprörd själ. Han stirrade på henne, som hade hon varit ett hjernspöke i någon gräslig dröm; hennes blodsprängda ögon voro äfven, fästade på honom; sålunda möttes efter tjugu är den trolösa hustrun och den nu mer än någonsin olycklige maken. Båda stodo orörliga; såsom slagna af en förtrollning ; de hade igenkänt hvarandra — det band, som förenade, och den nesa, som åtskilt dem, skulle efter dubbelt så lång tid vid deras första äsyn af hvarandra lika lifligt hafva väckt de slumrande eller döfvade minnena,