Aftonbladet – 11 juli 1874, sida 3

men dennes lik bief på Sullas befallnine Uppsräfåt och kastadt i klosken, och Sol sjelf, som fruktade 2:t man på samma sät skulle behsnila bans eget lik, gaf i sit testamente utirycklig befallning att upr b-änna hans döda kropp. Taciti Germantc berättar om likförbränning bog germanerna Åtskilliga bibelställen visa att man brukade hos judarne, åtminstona i högtidigare fall bränna de aflidna. Det visar sig sålunds att likförbränning var mycket ofta i bruk I forntiden. Genom införandet af kristendomen upp hörde efter hard likförbrännivgen, kanske derför att de förste krictne ville undvika uppseende och sålunda i hemlighet begrofvo sina döde, eller derföre att spostlarne och kyrkofäderna ville undvika allt, som kunde päminna om hedniska plägseder. Då be grafning förekom, samtidigt med förbrän ning, hos de flesta gamla folk, så föredrogo de den förra möjligen af en falsk uppfattniog af tron på uppståndelsen. Numera är, som bekant, likförbränning bruklig blott hos några asiatiska och afrikanska folkslag. medan i Europa begrafningen blifvit herskande. Fall af förbränning förekomma dock nndantagsvis äfven bland menpiskor af kristen bekännelse; exempelvis brändes liket efter Heory Laurens, president för den första amerikanska kongressen. och är 1822 lät lord Byron uppbränna liket af sin vid Livorno drunknade vän, skalden Shelley, och bisatte bans aska på den engelska kyrkogärden i Rom. I starka men träffande färger tecknar fört, grifiernas grärligheter, sådana de förete sig vid öppnandet. Han anför en mängd exempel på de obygegliga verkvingarne af utdunstningar från likkistor; vi skola åter gifva ett par. I en liten tysk stad blef ett mycket korpulent fruntimmer under förra århundradet bisatt i kyrkan. Nästa söndag var det nattvardsgång; af 180 kommuni kanter blefvo 60 sjuka en qvarts timme efter gudstjensten; nägra dogo under häftiga smärtor. Man förmodade att altarvinet blifvit förgiftadt, Klockaren och hans medhjeipare fängslades och lades på pinbänken, men beedigade sin oskuld. Nästa söndag stäldes, enligt myndigheternas be fallniog, en bägare via på altaret, och efter en timmes tid var den betäckt med insekter. Man följde deras spår och uppdasade att de kommo ut från grafven, der frantimret blifvit bisatt 14 dagar förut. Två af de fyra män, som fått befallning att öppna grafven, dogo genast, och de två ndra kunde blott med största möda räddas, År 1752 uppgräfdes i närheten af London en kista. som dervid skadades. Ögonblick igen uvbreddes af det sedan 30 är inneligzande liket efter en i koppor afliden en förfärlig stank, och kort derefter utbröt en zoppepidemi bland traktens befolkning. Från ie fattiges kyrkogärd i våra dagars Neapel npprullar förf. som ögonvitne en gräslig afla och öfvergår derefter till de praktiska örsök med likförbränning, hvilka på de :anaste ären anstälts företrädesvis i Italien, Beskrifnipgarne på metoderna härvid äro s emellertid för vidlyftiga och vi nöja sg med att hänvisa till boken, der det agda förtydligas af planscher. Till slut skola vi något uppehålla oss vid de avändningar, som gjorts mot reformen. Det ya systemet har fätt höra den förebråel en, att det genom att förstöra ben och mufvudskallar komme att förhindra studierna it menniskoslägtets utvecklingshistoria och renologernas undersökningar. Förf. svarar lärpå, att afteckningar, fotografier o. s. v. nåste, på grund af konstens närvarande rällning, bilda bättre hållpunkter för framida forskningar, än grafvarnes lemningar. — Vidare göres frän katolek ståndpunkt len invändningen, att likförbränning tillntetgör reliker af menniskor, som under idernpas lopp kanske skulle bli kanonise rade, Härvid genmäler förf. att askan må äl vara lika giltig som benknotorna och ut den samma erbjuder en större garanti ör äkthet, emedan den är lättare att berara — i en förseglad urna — än dessa. — Andra mena, att det sårar pistetskänalan, it läta de aflidne oppbrännas, men dödräfvarnes förrättning må väl icke kunna ara mera glädjande? Och slägtingarne unna vara närvarande lika så väl vid ned änkningen i ugnen, som i grafven, — Man an ock få höra. att förbränning skulle stä strid med brukliga religiösa ceremonier. len meningen är icke att förändra nägon t de kyrkliga plägsederna. Likförbränning ör heller icke väcka bekymmer hos dem, om tro på köttets uppståndelse på domelagen. Den gud, som är ij ständ att gifva e döda benen lif, bör väl ock ha mkat att ifva askan, Vid den internationella läkarekongress, om sammanträdde i Florens 1859, debatteades frågan och man kom till det resultat, tt likiörbränning var oundgänglig i civiliationens och den allmänna sundhetens pamn )ch i Florens uppbrändes, enligt indisk riual, åen 1 Dec, 1870 liket efter den der tädes aflidne rajan af Kelapore pb, ett bbi eströdt med vällnktande rökelee. Askådare kommo tili den ö:vertygelse, att likförränning är den mest passande metod, och an beklagade blott att icke någon snabare och billigare förbränning var uppfunen, än den som hinduerna använde. Vid pmbardiska akademiens möte den 7 Ang. 872 uppstäldes ock som prisämne på 1000 sire till är 1877 följande uppgift: Eno me od vid likförbränning, som kan träda i tället för den nu brnokiiga begrafningen ch bryta en bana för denna hygieniska re orm2, Som kändt är, gå idgerna oupphörligt ramåt, de hvila icke, men segra a!drig eller på en gång. Man synes pu i all: törre kretsar börjat göra sig den frågan, m—LaAa ss AA ao AMN 1