Aftonbladet – 9 juli 1874, sida 3

Victor Hugos nyaste roman. TII. Hvad skall skildringen af konventet ir sitva Hugo? Apokalyptiska bilder och e oändligt lång namnlista, vansinnig hänförelse. och noggranna protokoilsutdrag. Det samma, som vi förut iakttogo uti episoden om kanonen, som kommit loss, och utiden venrdeiska bondens tal. Konventet är en berg spets, en af de båda högsta bergspetsaz. som visat sig på menviskoslägtets horisont. Den kristna menskligheten skall förgäfveinlägga sitt ord för Tabor; Hago har seda långliga tider icke fäst afseende vid dylika protester. Det fianes ett Himalaya och det finnes ett konvent. Se här hvarför konventet till en början blef så orätt be dömdt: man kan endast på afstånd uppfatt: Himalaya, man kan endast se det på afständ och uppifrån; det är bestämdt att skärskä das af örnar och det är närsynte, som hafv mätt det. Vietor Hugo, som naturligtvis räknar sig till örnarne. har emellertid också mätt Konventet, icke som närsynt, utan som en arkitekt, hvilken älskar att se saken på nära håll, att göra klart för sig arki volterna och arkitraverna. Han gifver oss till exempel, med förstulen beundran, följande värdefulla upplysning: Konventets sal kunde rymma två tusen personer, mer på upprorsdagar tre tusen. Huru mycke: innebära ej dessa enkla orå! De utgöra en hel historiens filosofi. Upprorsdagarne — detta säges helt enkelt, likasom man skulle säga de stora debsttdagarne, dagarne för sessionens öppnande eller afslutande. Det är en förutsedd, regelbunden ceremoni öfverensstämmande med traditionen och programmet. Efter ett djupsinnigt studium af salens arkitektur, efter en minutiös undersökning af läktarne, trapporna, korridoreroa, utgångarne, öfvergår författaren till en uppräkning af de deputerade. Hvilken samling! Ingenting kan vara vidunderligare, säger han, ingenting kan. vara gublimare. En skara hjeltar, en. hjord fega uslingar; örnar på ett berg, kräldjur i ett träsk. De kouf fade, skymfade, hatade och bekämpade hvarandra. alla de stridsmän, som nu äro spöken. Ordförande i denna församling af spöken, framkallar skalden dem, den ene ef:er den andre. Man skulle kunna kalla det ett namnupprop; enda skilnaden är att det är samma mua som frågar och svarar. I stället för ordet närvarande föranleder hvarje namnen karakteristik, ett signalement, ett micne, ett hemskt-eller löjligt dåd, och allt detta är än kastadt om kring på måfå, än fördeladt helt symmetriskt med paralleler och antiteser: Gironden, en legion af tänkare; Berget, en grupp af at Ieter... Sillery; högerns halte, likasom Couthon var vensterns krympling. Stundom utfyllas de kortfattade karakteristikerna med sällsamma anekdoter: LauseDuperet, som då han af en tidningsskrifvare blifvit kallad skurk, bjöd honom på middag ... Ibland inskränker han sig till att angifva yrket; man skulle tro, att man läste en mantalsförteckning, om icke sista ordet på förteckningen syftade att göra effekt: Topsent sjöman, Goupilleau advokat, Laurent Lecointre köpman, Dahem läkare, Sergent bildhuggare, David målare. Joseph Egalit prins.Denna arkitektoniska och namnuppräknande studie af kon ventet innehåller icke mindre än sextio sidgor. Medgif att man har mer nytta att läsa Mignets, Thiers och Barantes skil dringar eller referaterna för den rysliga församlingens sammanträden i Moniteur universel. Sextio sidor, som ingenting innehålla — för en historia är det sannerligen alltför litet, för en roman är det sannerligen alliför mycket. Vi hafva redan läst två af bokens tre delar och hafva knappt ännu erhållit en allmän föreställning om ämnet. Slutligen bör jar berättelsen, dramat knyter sig, låtom oss se till hvad skalden velat. Två väsentliga id6er, båda nya nog, bilda kärnan i verket; den ena af dessa ider är politisk och s0cial, den andra humanistisk. Victor Hugos första id, eller rättare afsigt, är att bakom de mest exalterade revolutiorsmännen, bakom Berget, bakom Jakobinerne låta framskymta ett parti, som höjer sig öfver alla de andra genom en djupare tro på re volationen, ett hemlighetsfullt parti, som ingen kan komma underfund med, som ingen ser, men som leder allt, Han kallar det Eveche-klubbens parti. Kommunen terroriserade konventet; vechn terroriserade, enligt Victor Huga, kommunen. Victor Hugo har funnit anledning till detta påhitt i en temligen dunkel tilldragelse i revolu tionshistorien. I verkligheten fanns nemligen från Maj till September 1793 en samling män, som sade sig öfvervaka Jakobinerne, kommunen och konventet och som sjelf kallade sig les enrages. Deras ledare, Jacques Roux, har blifvit Victor Hugos Cimourdain; men Hugo aflägsnar sig helt och hållet från historien, då han låter sjelfva Robespierre och Marat erfara ett slags rädsla vid åsynen af -Cimourdain; denne mäktige, hemlighetsfulle man, och tala om honom med ett slags vördnadsfull underdå nighet. Då Jacques Roux framträder till konventets skrank den 25 Juni 1793 för att försvara en mycket pockande petition, som fordrade lagar om konfiskation och plun dring, svarade honom Robespierre i mycket häftiga ordalag. Tre dagar derefter nedströk Robespierre i Jakobinklubben Jacques Rouz petition och yttrade sig på följande sätt: Denne man uppträdde häromdagen i Cordelierklubben. Han har låtit den beasluta, att adressen skulle framställas i konventet, och vidare att den skulle förnyas i vechn, ett annat ställe, namnkunnigt för de stora ider, som der alltid omfattas och försvaras. Det är härifrån Victor Hugo har hemtat den hemlighetsfulle Cimourdain och den hemlighetsfulla vchEn. Hvad an I men grefvinnans magra, juvelprydda fingrar nappade det till sig, under yttrandet: Skall din egen hustru, lord Molymux, uteslutas från hvad som angår vår dotter?