Aftonbladet – 6 juli 1874, sida 2

rösta om gemensamma angelägenheter, Irlands rätt till ett sjelfständigt parlament föreskrefve sig från magna chartas utfärdande i England, och i en lång historisk återblick visade han nu, hur det irländska parlamentet utvecklat sig och bidragit till landets lycka, tills unionen upphäfde det. Batt uppehöll sig länge vid det sätt, hvarpå detta skett, förklarade att det irländska folket aldrig gifvit sitt samtycke och att det nuvarande parlamentet utgått från ett lika svart dåd som Polens delning. -Han genomgick derpå hela den engelska lagstiftningens historia efter unionen och beskylde den att vara orsaken till Irlands olycka, fattigdom, ringa befolkning m. m. Irland egde icke längre konstitutionel frihet, pressen vore icke fri (alimän munterhet), icke i något annat land i Europa funnes maken till de exceptionelia lagarne der. TI hvarje gren af administrationen funnes dylika extraordinära bestämmelser, och man hade öfver hufvud taget behandladt Irland som ett eröfradt land... Butt medgaf, att England gjort mycket för. att tillmötesgå ho merule-partiet, och isynnerhet bade irländarne visat sig otacksamma mot Gladstone; men det var dock blott, när Irland kunde begagnas för partisyften, som: engelska statsmän bekymrat sig om dess. angelägenheter. Slutliger hänvisade talaren till Förenta Staternas, Schweiz ock Öatorrike-Ungörns exempel, af hvilka framgingo, att hans plan var praktiskt möjlig, och bland andra motiv för en separation framhöll han, att engelska parlamentet hade: alltför mycket att göra och icke var i stånd att utföra sina arbeton på ett tillfredsställande sätt. Gsneraladvokaten för Irland dokt. Ball bekämpade förslaget i ett längre föredrag. Han framhöll, att det icke skulle dröja fem år, förrän det pya parlamentet skulle komma i strid med det engelska och med invånarne i norra Irländ, hvilka alla utansundäntag voro fiendtligt stämda mot homerule-partiet. Förslagets autagandeskulle skaka båda ländernas handelsoch samhällsförhållanden, och det irländska parlamentet skulle förstöfa Eaglands storhet. Sedan nägra andra talare uttalat sig både för och ewot saken, tög förre understatssekreteraren, marquis Harftitgton; till orda och förklarade, att det gladde honom att regeringen bestämdt förkastat motionen. Det vore parlamentets pligt att säga det irländska folket, att mar måste i Eagland se. homerule-säken fråt allmän synpunkt och derför aldtig kande göra nägra eftergifter deruti. Ingen engelsk. minister: ville af vartiskäl eller personlig äregirighet köpa virländska röster på bekostnad at rikets enhet. . Ett särskildt parlament skulle leda till större splittring, och hvad den financiella sidan af saken anginge, vore den ännu icke vidrörd. Han ansåge det för föga troligt, att ett engelskt parlament, i fall home-rule-purtiet segrade, skulle fortfära att anslö tre millioner om året till Irland. Blefve den lagstiftande makten delad, måste hela nå ministrationen ombildas. och detta skulle leda oundgängligt till oreda och konflikter mellaz de tre länlernav myndigheter. Sullivan anmärkte mot marquisen at Hartington. att en så ung statsman som han icke skulle bry sig om att använda ett sådant ord som aldrig,. Ett sådant ultimatum kunde icke rubba home-rule partiets grundsatser, och det hoppades ännu allt af fram tiden, Förhandlingarna uppskötos till i torsdags, då, såsom kändt är genom telegrafen, förslaget förkastades med 458 rö ster mot 61, sedan Disraeli talat deremot. Det synes nu vara säkort att de franska legitimisterne i detta ögonblick vilja försöka en yttersta ansträngving för att på nytt bringa grefvens af Chambord sak på dagordningen och dervid om möjligt genomföra sin stora plan: monarkiens återupprättelse. Lucien Bruns vistelse i Gex (en liten stad i Jurabergen), hvarom telegraten nyligen meddelade underrättelse, och hans samtal med pretendentens agenter eller pretendenteua sjelf, som säges uppehålla sig i Göenåve, ha slutligen Iledt derhän, att grefven af Chambord utfärdat ett nytt manifest till franska folket. I detta manifest uppträder han — efter att ha upplfordrat nationen att återupprätta kungadömet — mot den åskådning, som vill göra gällande, ätt den traditionella monarkien måste vara abgolutistisk, och omnämner till och med grundåragen af en blifvande konstitution med två kamrar, en väld sf konungen, en af folket. Det ser alltså ut som om pretendenten pu beslutat sig för att göra eftergifter i liberal riktnitg, Ten å andra sidan må man gifva akt på att ban alldeles icke berör en af de vigtigaste frågorna, den, som kom underhandlingarna i Frohadort i oktober sistlidet år att stranda, nämligen fanfrågan. Denna tystnad är betecknande nog och, gör sannolikt manifestet beatydelselöst redan på förhand. Om grefyena af Chambord Beigteri af. seende på fanfrågan inverhåller Times af den 2:dra dennes en korrespondens från Parig, i hvilken det ges intressanta upplysningar säväl om pretendentens äldre förklaringar i dennasak, som om hans, nuva rande ståndpunkt, hvilken föröfrigt icke i något hänseende är ölika mot förut. Korrespondenten refererar ett samtal som han haft med en af grefvens af Chambord förtrogne och i hvilket följande uttalanden förekomma: Det må så vara — sade den i fråga varande af grefveas förtrogne — att vi begingo ett fel då vi den 16:de Maj störtade hertigen af Broglie, men vi voro nödRT rr rn