Aftonbladet – 3 juli 1874, sida 3

Om man från Bellmansro går vägen fram, som leder till Rosendal, så mötes man vid pass hundra steg bortom Bellmans byst af mefitiska dunster, som snart upptäckas komma från ett till höger några alnar från vägen liggande ställe i skogsdungen, der hvarjehanda ruttnande ämnen hopats. Ligger vinden ifrån detta snygga upplag ät vägen till, så är stanken naturligtvis ännu olidligare och tvingar den promenerande att med hastiga steg undfly denna eljest så behagliga nejd. Den enda preventiva ftgärd man synes hafva vidtagit — bestående i ett slags stängsel på en sida af i fråga varande ställs — är ingalunda riktad mot traktens förpestande, utan är, enligt allt rimligt antagande, endest till för att hindra pergzoner med mer än vanligt klena luktoch synorganer från att trampa midt i smörjan, Äfven om man bortser från den under denna vinter och vår rådande och ännu beklegligtvis ihållande starka sjukligheten inom vårt samhälle, så kan man ej annat än finna det vara mycket oskickligt att på en så besökt plats tillåta deponerande af orenlighet och ruttnande ämnen, Om vi i och för en förändring till det bättre ej hafva något att vänta af intendentsembetet å Kongl. Djurgården eller af polisen, så är vårt hopp, att kr förste stadsläkaren, hvars nit vi känna, ej skall underlåta att, sedan han fått kännedom om förhållandet, bjuda den förpestande ande vika, som gästar trakten, och äter låta sommarens balsamiska flägter äfven der fröjda våra sinnen, när vi från stadens qvalm söka uppfriskning i skuggan af Djurgårdens lundar. Quidam.