Aftonbladet – 2 juli 1874, sida 3

ör underverk. Och sjukgymnastiken hjel: er till, påstå räddade och tacksamma paienter. Jag vill sluta uu, ty skämtet bär i dag orgfior: äfven här ljuder det klagande: tlias Sehlstedt är död! Höga och låga kände ch älskade den slumrande skalden, ja, slumande, ty . Skalden kan ej dö, han drömmer od en sang i — öron Br mman u ven sångerna, om föds dervid, Och när qvällens engel fäller ned i kalken daggens tår, vaknar sången, tonen sväller, och kring verlden gladt den går. Derför klinga skaldens toner ständigt nya här på jord; lyran, stämd i högre zoner, gifver själ åt Sehlstedts ord. Derför stillas hjertats strider, då det mins dea ädles sång, derför helas sår, som svider, af hans visormången gång. Länge så vi skola höra Sehlstedts harpa i vårt land, fastän ingen vågar röra Strängen, gliden ur hans hand. Ack, när missmod själen tryckte, när ej tanken formen fann, ofta då jag höra tyckte: Bjud blott till så godt du kan! Tacksam, ödmjuk vill jag komma till din graf, som okänd vän, lägga der en ängens blomma, dröm, ack, dröm en sång åt den!