Aftonbladet – 2 juli 1874, sida 3

lätt och fri, och hjelpte till -vid tillredel serna för festen. Då närmade sig långsamt ett ändlöst tåg af hvita gestalter; det var alia gudar och gudinnor från parken och den kungliga trädgården. Öfver den nor ska jungfruns kinder flög en rodnad, då hon såg de höga gästernas lätta drägter. Det är ej något sällskap för anständiga bönder. hviskade hon och gjorde en ansträngning att skyla sina blöttade tjocka hårflätor med sitt förkläde. Nej, evarade den strumpstickande fiskarqvinnan, men vi få ej kränka gästfriheten. De ha så ledsamt de förnäma, att då de ej kunna fördrifva tiden bland sina likar, nedstiga de till oss i dalen, Slot: -Itet står öde i år, inga furstliga gäster fiozag, hvarom skola då dessa sysslolösa marmorstorheter tala, om ej folket i dalen gat dem något ämne? Se, derför besöka de os: vid våra fester; men de våga dock ej komma ella. Cleopatra får beskedligt ligga der I hon är, vi vilja ej. hafva någotatt göra med lgilt:ga ormar eller utsvätvande jordiska qviuI nor — gudinnorna få sjelfva svara för sig, Imen af ärottoingar och konungar fordra vi I dygd och heder, ty derag seder smitta folI ket — mer, tyst, nu börjar musiken! Ja, Å verkligen, nu slog trumslagaren på sin trumma och kamraten började gnida sin fiol, Joch det ungdomliga paret midt emot spelI mannen dansande hallingpolskan, till hvilIkea den vinomkransade Bacehus bjöd upp en af värdinnorna, och gnart hvirflade gudar och bönder om hvarandra i festlig yra. Plötslligt hördes ett häftigt skall i skogen, fågJarna flaxade skrämda från gren till gren, dufvorna kuttrade ängsligt, bönderna skyndade kastigt till sina poster, och gudaskaran upplöstes till dimma, stenbarnet i mitt knä var endast en tallkott; festen var störd af je kuogliga jagthundarnes skall, och jag vanårade till Store Kro, för att i fjäderbolster fortsätta des afbrutna midsommarsnattsdrömmen. Följande morgon ftersågjag det nattliga sällskapet, de 67 bönderna etodo cer nu så stillsamma och gråhvita, men jag visste nog hvad jag skulle täcka om brud cummens söndriga sko och spelmännens krossade näsor. i Lockande och förförisk slöt sig Esrorissjöns strand till den herrliga parkev, och der, på sjöns andra sida; ligger Nöddebo och kanske äfven dess prertgård, sä kär. så väl: bekant genom den älskliga berättelsen Nöddebo Prestegaard, och båten gungade inbjudande vid Skippecbuset, men. poezien. fick! vika för lokomotivets hvisselpipa; kän öfver törstande åkrar och ängar brusade tiget; folkbögskoleelever: från Frerslev, hurtiga groflenmade jäntor, uppstämde danska hjeltesånger inne i vår kupå, tills en arm sträektes genom fönstret, för att bjuda tystnad, tänkte jag hä pen; jag misstog mig dock; handen tilk hörde konduktören, som på detta sätt begärde vära biljetter. Vid högljus dag och då flere personer äro i en kupå, ligger in: genting förskräckande i dessa plötsliga besök under det tåget är i ful fart, men att i natt, mörker och ensamhet veta sig kunna när gom helst.se dörren uppryckas: och:en okänd karl inträda eller man vet att kon duktören, man må nu sofva eller vaka, kan kika in genom kupåfönstret, det återkallade i mitt minne en hemsk brottmålshistoria, som jag nyligen läst, och bvilken grundade sig just på en konduktörs besök hos ett par ensamma resande. I Helsingör gjorde de vänliga folkbögskoleflickorna plats ibland sig, så att jag skulle fö se deras krovprinsessa, hvilken höga dam, försäkräde flickorha leende, fört så mycket med sig från Sverige, att hon nog kunde ha det godt. Sedan sutto vi på det täcka Marienlyst, en besökt badort, och sågo flaggorna på Sofiero, Kärnan och Kronoborg, och det tycktes mig, att de två sistnämnde gamle kämparne leende nickade åt hvarandra, under det Sundets vågor sjöngo: Ack, buru godt och ljufligt är att bröder kunna sämjas! Det gör ett underligt intryck, då man en mid: sommarsdag, efter en tjugu minuters färd från Helsingborg, der. allt. på denna dag ialar om hvila och nöje, befinner sig midt inne i hvardagslifvets bestyr i Helsingör och dess omgifning; i Danmark är 8:t Hansdag en arbetsdag, landtmannen skördade nu sitt hö, och qvinnor gyssladei trädgårdar, der rosor stodo i full blomma, Som redlig brefskrifvare, hvilket stundom kan öfversättas med beskrifvare, för jag ej underlåta nämna något om Strakoschs ita lienska operasällskap och dess konserti vår au lifdömda teater. Hastigt som genom en lynchlag blef den täcka signora Bianca Donadio upphängd — i bokbandelns fönster, förståg — och kanske shgs hon der af ett större antal personer, än som gingo att höra hevne på teatern. Vi äro dock för mycket ita ) lienare sjelfva. för att ej vara artiga. mot främlingar, och äfven om vi ej i signoran fonne en juveb, så qvittrade hon dock Meyerbeers Vals ur Dinorah så älskligt): fögelaktigt, att det endast fattades henne ett träd att sitta i, för att göra dessa locktoner fullt förvillande. Naturligtvis applåderade vi både Donadio och det öfriga sällskapet och visade att främlingar kunna påräkna ett artigt bemötande här, de må nu komma med eller utan — puffar. Och nu komma de, främlingarne nemligen, Helsan famnar redan en hel skara, och vår, berömde doktor H. torde fånog att göra endast med massakreringen, som Jandtfolket säger. Ja, namnet gör föga till sa ken, doktorns, gerning. talar för sig. sjelf, och många äro de, som utom mig säga: