Aftonbladet – 2 juli 1874, sida 3

efter honom genom en labyrint af långa korridorer och små förstugor, ur hvilka hon ej ensam skulle kunnat vägleda sig tillbaka; slutligen öppnade han dörren till ett rum och trädde ät sidan för att låta hennestiga in, Klockan vår nu nio; de tjocka regnmolnen hådö gjort qvällen så mörk, son öm natten redan inträdt; i rummet, för hvars fönster rullgatdinerna voro nedfällda, kunde hon icke urskilja någonting annat än ett borå midt på golfvet med några stolar rundtomkring. Hon vände sig hastigt om med frågan: Är major de Vigne... I detsamma slogs dörren igen bakom henne och hon hörde, buru en nyckel tvenne gånger omvreds i låset. En förskräckelse utan namn grep henne och hon skälfde från hufvud till fot, dunkla skuggor började dansa för hennes ögon, det susade för öronen och hon var ej mäktig af en enda redig tanke; alltsedan barndomen hade hon haft en oförklarlig fasa för att vara ensam i mörkret; hon utsträckte handen och ropade med bäfvande stämma: Sir Folko — Granville — hvar är ni? Till svar framträdde en man från motsatta sidan af rummet, närmade sig henne och hviskade invid hennes öra: Min sköpa, afgudade Alma! Här finner ni en, som älskar-er vida högre än den, på hvilken ni kallar. Om jag felat genom att låta föra er hit, så förlåt mig för Min kärleks akulll!s I det mörka rummet Hjöd ett genomträngande skrik af fasa; på rösten hade hon igentkänt att det var Castleton, som talat till henne. Hon ryggade tillbaka för hans omfamnicg, och samlande allt det mod, hvaraf hon, då det påkallader, var så mäktig, sade hon med sin vanliga vördnadsbjudande värdighet: Lord Vane! Hvad tror ni er vinna genom att så grymt förolämpa mig? Major de Vignes kawmartjenare förde mig hitför att besöka hans herre, som, enligt hans utsago, genom. ett fall från. hästen blifvit svärt