Aftonbladet – 2 juli 1874, sida 3

ståndpunkt förnimma att vi dödlige rätt uppfattat deras jordiska verksamhet, men deremot erfara beslägtade känslor med dem, som uppröra oss, då vi råka ut för en klen korrekturläsare eller dito öfversättare af något kärt arbete. Orvar Odd hade nog skäl att vara belåten; han fann bestämdt inga tryckfel i minnestalet. Menniskorna trängdes kring den blottade vården för att äterse dragen af den man, som så många af o8s minnes och kände; lager och blommor nedlades vid vården; bland kransarne fanns en, bunden endast af förgätmigej och skiftande, färgrika pens6er, det var en hyllning, nej, en poetisk bön, ett bopp, uttaladt i blomsterspråk af skaldens efterlernade maka. Och nägra andra än sköna och poetiska gåfvor borde vi aldrig nedlägga på en kyrkogård, som likt vår är sjelf en sång, om ljuflig hvila och så om en herrlig atsigt öfver till ett — annat land. Det ser ut, som om vi denna sommar skulle få rik ersättning och — upprättelse för det man drog sig för oss i fjol; nu få vi hela skeppsladdningar med besökande. Så kom i söndags Malmö arbetareförening med fana och klingande spel; der blef lif i inckan vid jernvägen, ty biljetter till Ramlösa var stondens lösen för många flera än gästerna, och packvagnar föramåddes ej, till och med af personer, hvilka annars äro hiskligt rädda för första stafvelsen af ordet packvagn. Lifligt var der på det vänliga Ramlösa, men lifligare ändå här, när den glada arbetareskaran gick ombord för att resa hem; då kunde vi hurra, men det kommer väl deraf att hurraropen blefvo besvarade, något som ju ej sker, då man hurrar Iför höga personer, och derför skäms man att höja sin stämma. Ja, sh har jag ätmiostone förklarat mig orsaken till våra lgästvänliga helsingborgares beteende under den förflutna veckan. Nu skall man få se, att de hurra med kropp och själ, när den 800 man starka gjudan från Malmö kommer hit om söndag, och dock är gjudan blott. detsamma som gjauteriarbetare från Kockums mekaniska verkstad; men månne här hurrades i går, midsommardagen, när danska konungafamiljen kom hit och reste härifrån ? Inte vet jag det, ty för mig var ej rom på den på kungliga ångaren, hvadan jag måste nöja mig med att stanna qvar på Helsingörs brygga, sedan jag dock i en tredje klass jernvägskupå haft äran åtfölja den höga femijen från Fredensborgs sta tion. Fredensborg, ja, om något ställe i verl den gör skäl förgsitt namn, så är det väl denna köping. Här brunno inga St. Hansblus, intet St, Hans-öier egde här rum midsommarsalton. Vi bjuda blott på vår sköna omgifning, sade värdinnan medsjelfkänsla, och hon hade rätt, om hon menade, att dylikt löier skulle ha varit nästan att. profanera den stilla, heliga frid, som här rådde. Den torra, pinande blåst; hvilken allt för länge regnat öfver Seland och Skäne, kändes ej i Fredensborg allber; bokträd, hvilkas nedersta grenar i yppig grönska kysste gräset, och hvilkas toppar. hviskade förtroligt med skyarne, slöto sig tillsammans som mäktiga hvalf öfver den ensamme vandrarens hufvud; här och der smög rig en blek månstråle genom de darrande löfmassorna; statyer, pelare och obelisker lekte kurragömma mellan träd och buskar, ej ettljud afnågon lefvande varelse hördes; var jag då den enda, som böll midsommarsvaka här midt i detta jordiska eden? Nej, derborta i det höga blommande gräset rörde sig något, var det ett barn eller ett litet andeväsen? Det varen dverginna, vanskaplig och ful, men med ett vänligt sinnelag; ty hor visade mig vägen till den beryktade Normandsdalem, och jag skulle ej känt mig det minsta förundrad, om allal: de marmorlejon, vi gingo förbi, slutit sig till oss, ty den underliga varelsen, som höll sig i en af de mörkaste sidoginpgarne, ropade blott då och då ett ord till mig för att beveckna vägep, och då Normandsdalen öppnade sin trollcirkel för mig, var dverginvan försvunnen; och jag var lemnad ensam bland hela denna skara af norska bönder, hvilka kanske till och med firade en midsommarafest, hvartill jag kom objuden. Helt häpen sjönk jag ned på den mjuka gräsvallen och stirrade på sällskapet;hvars yttersta led blott otydligt skymtade fram mellan träden. Plötsligt började det hviska och knttra öfver och omkring mig; bilderna fingo lif och stego ned från terrasserna. Da raska hosmödrarna skramlade med sina: nyckelknippor och rådslogo; soldathustrun, som ämnade bära mat till mannen, hvilken ännu stod på post på terrassen, togs som hjelphustru och lemnade beredvilligt sin kruka mjölk och sitt köttstycke som bidrag till gillet. Exemplet följdes af jägaren och fiskaren; husmödrarpa togo nigande emot fågel och hummer; en grytring lånadeg af en granngumma, och fästefolket från Setterdalen och de tre brudparen från Norges olika delar samlades i en grupp, jemkande och rättande på hvarandras lysande drägter, de tunga kedjorna och silfverbältena skimrade blekt i somtmårnatten, och öfver brudarnas kronor sänktes en hvit dimlik slöja; de ungdomlige brudgummarne syntes nästan små bredvid desza högtidsklädda qvinnor. Ännn stod en.figur qvar på sin plats; modern med sitt späda barn på ryggen Kunde ej komma med, jag tänkte att jag nog kunde passa den stillsamme lille, ty det gjorde mig ondt om den ensamma qvinnan, hvars man rörde sig obebhindrad der nere bland de andra bönderna. Anbudet antogs; någotle tungt föll i mitt knä, och modern stod snart, !C RK —RE—EERERE——EEE———EKK EEE TV SER TTR MOT bb -— a ES Er Hee F oh oc a ag fe MR dt ben fre Fd bt ån Int vek STEN ee mm 5 dv f Fa 24 NSPORE SENSE KT RENINLSNAAE. VIL GE PV NUR KT PRE RING Lå