Aftonbladet – 2 juli 1874, sida 3

Majoren red bortåt Windsor, lady Alma, och ligger nu i ett hus närmast stället, der han blef atkastad. Det är många mil här ifrån, sade Raymond öppnande vagnsdörren, Alma nickade och steg in; hon var allt för uppskakad och ängslig att lägga märke till huru mycket detta yttrande stred emot; att det skulle varit under hemvägen de Vigne skadat sig, eller att besinna det osannolika uti, att han föregående qväll skulle ridit så långt åt motsatt häll. Dörren slogs igen, Raymond satte sig upp på kuskbocken och vagnen rullade af från 8:t Crusis. Regnet fortfor oafbrutet och himlen öfverdrogs af allt tjockare moln, Hön visste ej huru långt Windsor låg från Richmond; så isoleradt som hennes lif varit alltsedan hon lemnade Lorave, kände hon litet eller intet Till Londons omgifningar, All den glädje, hvarmed hon Helsat dagen, var nu försvunnen och utbytt mot en känsla af, med hvarje minut, växande ångest. O huru lång den ensliga, dystra och okända vägen ayntes henue; det entoniga ljudet af den bastigt framrnllande vagnen, regnets melankoliska piskande mot fönsterrutorna och oron inom henne gjorde tiden nästan outhärdlig; hon sjönk ned i vagnen säsom under inflytande af någon oemotstånd: lig döfning och dystra aningar sväfvade som tridlösa andar omkring i hennes sinne. Slutligen saktade vagnen fart, körde in genom ett par jerngrindar och öfver es stor gård med illa vårdad gräsplan i midten och några almar på ömse sidor omin: gången till byggnaden, hvilken såg halfförfallen och. otreflig ut. Vagnen. stannade framför en låg sidodörr och Alma, litet tänkande på huru dystert och obehagligt allt här föreföll, längtade blott att få komma till den sjuke. I samma ögonblick fotsteget nedfälldes, hoppade Almä ur och frågade Raymond ångestfullt: Hvar är din husbonde? Jag skall föra er till-honom, lady Alma; om ni har den godheten att följa mig, svarade han, Alma nickade bifallande och gick