Aftonbladet – 30 juni 1874, sida 3

blekhet, som jag ej sedan hans bröllopsdag sett i hans ansigte. Lyckligtvis för honom kom i detta ögonblick order till Sabretasche ifrån högqvarteret; de Vigne steg upp, tog godnatt och hastade genom nattens vilda storm och piskande regn till sitt tält. Nästa morgon kom en postbåt, medförande åtskilliga bref till öfversten från Violet och mer än ett dussin till de Vigne, dels från manliga vänner, som verkligen höllo af honom, och dels från lady Puffdoff samt den högre societetens damer, hvilka fanno behag uti att skrifva till en af de mest framstående männen af den famösa lätta brigaden. Han läste dem pour samuser. Åsynen af det sista brefvet träffade honom som en dolkstöt, rakt i hjertat — utanskriften bar Almas handstil. Tjugufyra timmar förut skulle han med hejdlös ifver hafva slitit upp kuvertet och genom detta bref hoppats få ljus i det mörker hans gissningar ej kunnat genomtränga samt få en förklaring, hvarför hon så hastigt och så besynnerligt flytt ifrån honom, men nu, tviflande på allt godt och troende på allt ondt, litade ban blindt på sanningen af Carltons berättelse. Skenet var emot henne och i denna besinningslösa häftighet, hvarmed han ådrog sig sjelf så stora sorger, dömde han Alma utan all ransakning; han ref upp brefvet, och då han fann det dateradt Paris, Champs Eiystes, kastade ban det med afsky ifrån sig; detta var bevis nog för riktigheten af Carltons förmodan. Han har öfvergifvit henne och nu vänder hon sig till mig för att än en gång söka snärja mig i sina garn, var den vilda och djefvulska tanke, som flög igenom hans hjerna, då han upptog brefvet, inlade det i ett nytt kuvert och adresserade det till henne tillbaka; för att han ej skulle få tid