Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

sm, men svenska akademien går en alldefi isatt väg. När hon uppsöker en förtjenst, så aktar hon sig åtminstone sorgfälligt för all slags slägtskap med de yrken, bon låtsar drifva. Något nedrigare val kan hittills sjelfva svenska akademien ej uppvisa. Exe. Mörner hade dock vunnit ett ris, visserligen ej af sånggudinnorna, men dock Cd domen Sköldebrand dansar oupphörligt på träben i poesien och svetten står honom dervid i pannan: men han har I dock den förtjenst att älska den jord, som aldrig bär annat än missväxt för honom, han går beständigt, fast ham aldrig hinner fram, han gapar som Tantalus, fast ödet l velat att han aldrig skall läskas af någen poetisk vattendroppe. Exc. Wetterstedt och Lagerbjelke äro vältaligheteng publicister. lvitterhetens jäsmunkar, som väl kunna förIdragas i sista rätten. Men Wirs6n är idel skinka och soliditet. När nu här näst De la Gardie invoteras, så hoppas jag hvarken Isamtid eller efterverld förtänker mig, om jag Iskiljer mig från så förnämt sällskap. Frankrikes historia sedan äldsta tider intill år 1789 af F. P. G. Guizot. Andra delen. Första delen af denna sg. k. öfversättning erhöll i denna tidning (1873, JV 200) ett l utförligt motiveradt vitsord af den beskaffenhet, att en och annan trodde sig kunna förvänta, att den utlofvade fortsättningen Iskulle uteblifva. Denna förhoppning vär dock allt för fantastisk och allt för orimligt anspråksfull, för att gå i uppfyllelse. Huruvida öfversättaren är den samme, gom i fjol grundade sitt rykte, veta vi ej, men väl att han ej eger den sakkunskap, ej den kännedom om det franska, ej heller det välde öfver det svenska språket, som fordras, för att från det förra till det senare öfverflytta ett historiskt arbete. Oriktigheterna börja ä första sidans första rad. Af samma sidas elfva, tolf punkter är kanske en tadelfri — en lofvande början i sanning! Men öfverg. är också man att hålla hvad han utfäst. Naturligtvis kunna vi ej underkasta oss den tortyren, att någon lång sträcka följa vår språkkännare i spåren, anse det ej heller behöfligt. Gnuizot anmärker, att det stadgande hos de saliske frankerne, som uteslöt qvinnorna från all eganderätt till den verkligt saliska (d. ä. allodial )jorden, endast genom ett missförstånd tillämpats på tronföljden, hvarmed den intet hade att göra: den var blott en till det civilrättsliga området hörande föreskrift, en disposition dordre civil. Öfvers. återgifver dessa ord med -borgerlig ordniogsstadga, hvilket är en oöfverträfflig meningslöshet. Tailles et d autres taxes förvandlas till beskattningar och andra taxeringar. Guizot kallar Dauphiv (i början af 1300-talet) territoire de V Empire, som ötversättaren tolkar med ett at rikets territorier. Erkebiskopen af Bordeaux, Bertrand de Goth — såsom Ganizot skrifver namnet; annorstädes finner man dels Got dels Gotte — upphöjer öfvers. till Bertrand at Gotha (ortnamnet Gotha skrifva fransmännen Gothe). Det gycklande peu ou point de salut i öfverskriften å Filip den skönes föregifna svar å Bonifacii bulla Ausculta, carissime fili har låtit öfversättareps sinnrikhet bestå ett prof, hvaråt vi endast genom någon utförlighet kunna göra full rättvisa. Brefvet började: Philippe, par la gråce de Dieu, roi des Francais, å Boniface qui se donne pour souverain pontife, peu ou point de salut. Öfversättaren: Filip o. 8. v. till Bonifacius, som utgifver sig för allherskande påfve till föga eller ingen fromma, Ett sådant konstycke gör sannerligen ej hvem som helst efter. — Päfven hade beviljat Ludvig IX les honneurs de la canonisation. Ötversättaren: kanoniserings-vördigheten! — Samme konungs gemål befann sig en gång en peril de mort parce qwelle tait blessge dun enfant qu elle avait eu. Öfversättaren: i lifsfara genom följderna af ett barns födelse,. — När förf. låter någon ktervända till Laon (reprit la route de Laon), kan ej ens den värsta omening hindra öfvers. att säga från Laon. — Ludvig den tjocke plägade klaga öfver menniskans lott att ne jamais savoir et pouvoir tout ensemble. Orden innebära ej någon alltför outgrundlig mystår, och förklaras för yttermera visso genom hvad den tjocke kungen vidare sade. Öfversättaren är emellertid ej mindre händig i att göra det klara dunkelt, än det kloka dumt, och säger: huru eländiga äro ej våra vilkor, i att (!) aldrig kunna och aldrig förstå utföra något helt och erundligts. Öfversättaren missförstår för öfrigt ej blott hvad Ludvig den tjocke sade, utan ock bvad han gjorde: hotad med anfall från tyska sidan, skyndade Ludvig att vidtaga nödiga åtgärder till försvar (se mettre en mesure), men öfvers. kastar på konungens minne den oförtjenta skuggan, att han fick brådt att sätta sig i säkerhet. — En viss flandrisk furste hade i sina nio söner och åtta döttrar, säger förf., ample sujet de combinaisons et de relations. Hvad öfvers. tänkt sig under ett vidsträckt fält för sammanstälningar och förbindelser, ha vi ej lyckats närmare utreda. — Hospitalermunkarne (les Hospitaliers) och en rimkröniker (chroniqueur poöte) äro ordskapelser, hvilka ha det gemensamt att de öfverraska genom sin dristighet, hvarjemte den första äfven torde vara egnad att öfva gifvan att gissa mesopotamiska ords betydelse; framför ett par andra ordskapelser, muselmän och flamändare, ha de derjemte nyhetens behag. — Att återgifva livres tournois rätt och slätt med pund röjer en hänsynslös myntpolitik, huruvida också en lyckad lemna vi derhän. — Guizot, som har en ej ringa tanke om Filip d. skönes slughet, menar att konungen inkallade tredje ständet i riksförsamlingen, och sökte dess medverkan såsom en för hans ändamål nyttig dekoration (pour se faire de leur concours une utile dåcoration), men ötversät taren deremot tilltror Filip uppenbarligen icke ens vanligt sundt menniskoförstånd, eftersom ban skrifver, att Filip ville begagna sig af deras medverkan såsom af en nyttig dekoration, — Intet grammatikaliskt ho. kuspokus är vanskligt för den som ur orden Vopiniåtre resistance de Iesprit national et Jeanne d Arc, inspirbe de Dieu, sauverent 1a Fraoce kan pressa ut: genom nationalandens och J. VAres okufliga motstånd räddades Frankrike, — Uttryck sådana som Tempelherrarne voro — långt ifrån att vara rika; det anstötliga uppseendet af deras framgångs(le scandale de leur fortume); de mest frejdade tilldragelserna af Ludvigs regering ; konungahänder äro långsträckta (i st. f. konungar ha långa armar — les rois ont les mains longues); det beryktade blodbadet — — — ryktbart under namn af (connu); dock lågo — — — djupare liggande orsaker till grund, m. fl. dylika vittoa om ett öra, härdadt mot alla eventnaliteter. hvilket hör vara ett förträffligt