Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

—VLL om buller med dem, hånande öfvermakten, tum för tam kämpande sig fram genom de slutna sqvadroner, som sprängdes af de Grå med samma kraft och skicklighet, som en gång vunnit Napoleon I:s beundrar, till dess ett gardeshusarregemente, med fjerde och femte gardesdragonerna, ilade till undsättning och skingrade ryssarne öfver slätten, lik en förskrämd hjord utan herde. När kullarne dånade på nytt under den Etervändande segerrika tnnga brigadens hofslag, då jublade åskådarne, klappade händerna och viftade med mössorna. Med en blick ner åt lätta brigadens front, mumlade de Vigne: När i himlens namn skall det blifva vår tur? Den kom snart. En timme derefter fingo vi order att rycka fram mot de ryska kanonerna. Jag lemnoar derhän att afgöra, hvem klandret för denna obetänksamma åtgärd bör drabba. Den frågan måste nedläggas, sedan den, på hvars skuldror man lastat tadlet, först bland alla stupade i Balaklavadalen och icke nu mera kan höja sin röst till försvar eller, om beskyllningen är osann, kasta den tillbaka på anklagarne. Var felet hos Loåis Nolan, så må hans kärlek för sitt vapen, ifvern för dess ära, tron att lätt kavalleri skulle kunna utföra halfgudars bjeltebragder och harmen, att vi ännu icke fått tillfälle visa vår förmåga, blifva hans ursäkt. Mig tyckes, att hans lysande tapperhet och minnet af det uppmuntrande burra, som slutade med ett dödsrop, hvilket ingen, som hörde det, någonsin glömmer, borde kunna nedtysta skränet öfver hans graf och sätta förgätenhetens in segel på hans villfarelse.