Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

landet berättelser om bragder, som bevisade hurua föga de fina herrarpe af lätta kavalleriet skattade sina lif, då äran fordrade det, och huru de kunde öfver klandrarnes hufvuden tillbakakasta det orättvisa tadlet. Vär stand kom tiil sist och signal till uppsittning ljöd genom våra linier, hvilka ordnades bakom redutterna. Den dagens historia är väl känd i Eogland. Huru herr igt solen sken den morgonen, glittrande på den blåa strmman af hafvet och blixtrande på de stålblänkande, slutna lederna af ryska hären, hvars brokiga tiraljörer svär made omkring likt svalorna i luften. Der ligo de svartögda zuaverna bakom sina jordförskansningar ; framför lägret ordnade sig våra lätta och tunga brigader, och på två led stodo sir Colins högländare, ty 93:e regementet behöfde icke ändra sin forme ring, ej ens för att mottaga det moskoviti ska kavalleriets ståtliga anfall. Hurn frikostigt solen öfver denna tafla gjöt sina strålar och huru andlösa vi väntade i den dödstystnad, som endast afbröts af betslens och sablarnes skrammel, när ryssarne marscherade uppför dalgången med sina lysande kavallerimassor, hvilka i echelonner framryckte till anfall. Fransmän och engelsmän, soldater och amatörer, alla blickade med samma obeskrifliga spänning på moskoviternas väldiga linie, huru den ryckte an mot det 93:e, som lugnt afbidade den, orörligt som en granitmur, stolt och aktningsbjudande som dess hemlands stränder; det väntade till dess det med-en dånande salfva sände hela kavallerimassan omkring i vild flykt, likt vågor splittrade till skum mot klippan. Sedan kom turen till Scarlet med de tunga; i stum oro eamlade sig åskådarne på höjderna, när de Grå och Enniskillenerna, de förra med ett glädtigt hörra, de se nare med ett vildt stridsrop, störtade löst på ryssarnes slutna kolonner, skakade dem, som orkanen skakar en skog, bröto dem och till siet drabbade tillsammans med deras andra träff, som kom att hämnas den skymt de vigda lensarnö lNlit, blandade såg huller