Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

i sanning ett vidunderligt försök, att på en gång vilja kasta vetenskapen trenne sekler tillbaka. och kan, som reaktion betraktadt, ha en historisk märkvärdighet, men saknar all vetensksplig betydelse. Detta system är vetenskapens fryspuskt, På den puankten stå likväl bland oss icke blott de fleste biskopar, icke blott menige allmoge bland presterskapet, utan äfven — infandum dictu! — teologerna vid rikets första universitet. — — — Detta system är förderfligare än allt fritänkeri för kristendomen, emedan det derifrån aflägsnar hela den bildade delen af nationen, som nu står på en helt annan ut: vecklingspunkt än vid reformationen.. Ånnu mera oförbehållsamt yttrar sig Tegner vid andra tillfällen. Hvad du säger om de tre personerna i guddomen gillar jag fallkomligt, skrifver han 1821i det ytterst märkvärdiga brefvet till Geijer med anledning af dennes Thorild. Till den mesing som våra ortodoxer ha derom finnes ju ej heller något spår i bibeln. Om tilltyllestgörelsen gäller detsamma, sålunda nemligen som det teologiska systemet framställer den. Det är ju i sig sjelf en slagtare-id, hädisk b de mot Gud och förnuft. I allmänhet kan jag icke fatta försoningen annorlunda än som ett fortgående faktum i menniskohjertat. Såsom isoleradt, historiskt faktum, fulländadt i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gerna för mig vara ett mysterium, således ej kunna be: gripas. Olyckan är endast den, att hon ej heller kan tros. TI ett bref till Hagberg upprepar Tegner sitt omdöme, att den ortodoxa uppfattningen af tillfyllestgörelsen är och blir en slagtare-id och betecknar åtalet mot Geijer såsom på en gång nedrighet och oförstånd. Jag vet ingen större fiende till religionen än teologien, utbrister Tegner en gång. Theologia dog matica, såsom den vanligez föreställes, är från början till slut en fortsatt blasfemi emot Gud, kristendomen och förnuftet. Till bibeln står den i intet annat förhållande än ett parodiskt. Man har trott, att Tegner på äldre dagar afföll från sin ungdoms frisinnade hsrigter. Denna mening, med hvilken vi alltid haft svärt att förlika oss, bekräftas i sjelfva verket icke af hans bref. Det är sant, att han stundom var i högsta mätto förgrymmad på den liberala pressen, och att han dö ej dömde bättre om publicisterne, än om sina Smålandsprester — I September tänger jag hålla prestmöte. Dervid vill jag taga hunden ur presterna. Hvad tror du, kära bror, då kan bli qvar af Smålands presterskap?— eller om kyrkoherden Malmström i Stora Tuna, en sådan skurk, att han långt för detta kunnat vara erkebiskop, hvadan det icke var att förmoda, att han skulle bli förbigången, när han endast sökte ett pastorat.Öfver publicisterna, säger Tegner på tal om galenskapen vid 1840 års riksdag, förundrar. jag mig mindre. Fronderi och smädelse är deras mnäringsfång och de lefva derpå, liksom bödeln lefver på halshuggning och sockenlappen på hbudflängning. Väl är deras yrke ärelöst. men när de engång antagit det, så kan in gen säga något om att de öfva det. Visserligen talar han ock ganska illa om grundlagar, folkrepresentationer och konstitutionell uppfostran.Men dessa utbrott tillhöra hans alltjemt ökade sjuklighets period, och äro uppenbarligen icke något uitryck af en i grund och botten förändrad åsigt, utan blott ett sjukt och missmodigt lynnes explosioner, hvilka för öfrigt drabbade lika mycket uppåt som nedåt, till höger som till veprster. Om han ej gillade oppositionen, var han lika litet någon blind anhängare af regeringen, och häruti märka vi verkligen ingen skilnad mellan professorn i Lund I början af tjugutalet och biskopen i Vexiö på tretiotalet. Oppositionen i Europa skrifver Tegner 1823 till I. F. af Lundblad, är väl ännu endast en Herkules i vaggan: men den tid varder kommande, och vi upplefva den, då han slår den stora hydran och rensar tidehvarfvets Augizxe stall. Den heliga alliansen med dess utgreningar är ett foster förruttnadt i födseln, hvars begrafning i galgbacken jag är öfvertygad att få se Den förnuftiga oppositicn, han tillrådde Lundblad 1823, var honem, så vidt vi kunna skönja, ej någon styggelse ett till två årtionden senare. Den mening, han uttalade 1823, att det ges för allaregeringar blott ett enda sätt att förekomma obilliga fordringar, det är det att bevilja le billiga, har han äfven sedermera hyllat, och derför kunde han ej annat än tänka och tala så vanvördigt, som han mången gång gjorde, om höge vederbörande. Ty visserligen bedrifves mycket ofog med de så kallade liberala iderna, som hos de lesta öfvergätt till blott mekaniska trosläror; men så bör man ej heller förgäta att med de servila bedrifves idel nedrighet. Det är icke för mycket, om hvar och en, som kan föra en fjäder, åtager sig de förres sak, som ändå öfver hufvud taget är ljusets och mensklighetens. Om Tegner unler 1823 ärs riksdag, med anledning af att tal af excellensen Cederström fann anledning att erinra om, huru eddan berättar, att asarne sydde ihop munnen på Loke, shuru han satt i statsrådet i Valhall, och utt en dylik försigtighet vore ej att förkasta i afseende på vissa högmögende, unler riksdagarne i synnerhet — så är hans uppfattning af vederbörandes statskonst ej blidare tolf år senare, då han måste er känna att det är en alldeles obegriplig brist på takt och omtanke, som råder hos nuvarande regering, en sällsynt naturgåfva att trotsa der man borde ge vika, och ge efter ler man borde stå fast, att vinna skärmytslingar och förlora fältslag. Och ingenting röjer att han, vare sig i allmänhet om ståndsrepresentationen, denna fyrklufna uselhet, ivars syfte endast vore att ytterligare till bakahälla den svenska betänksamheten — det är att sätta tyglar på en sköldpadda — eller särskildt om presteståndet, der jeuiterna merendels utgöra pluraliteten, änIrade den mening han fattat vid ein första riksdag. För dem, som fortfarande äflas att inom svenska akademien vidmakthålla de dåliga, literata traditioner, hvilka Tegnr så många sånger brännmärkt med sin fruktansvärda sarkasm, böra följande utlåtelser vara temligen uppbyggliga. Om nädigt afsked blir jag väl tvungen att snart anhålla i svenska akademien, till följd af sista valet. Jag anser för min undersktliga pligt att lemna åtminstone mitt rum åt de flere ännu obefordrade och vittra statsråderna, t. ex. excellenserna Cederström och Rosenblad samt hofkansleren Schulzenheim, som redan förut har så många andra ordnar. Man har re dan förut klandrat de många band, som läggas på vitterheten: men de blå banden mäste vara verkliga förbindningsbawd, nödvändiga för poesiens och vältalighetens död kött, hvars stora lasarett är svenska akade mien. Jag gaf mig tillfreds vid Valerii val Men hvad hr grefve Wirsen angår, så må