Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

Jag kände honom för väl att göra vidare frågor, utan teg stilla i min undran. Det var smärtsamt att se denna bittra sorgsenhet, hvaruti hela hans väsende stelnat; den var för djup ett eng för ett ögonblick genom några tillfälligheter, faror eller förströelser kunna skiogras. Ibland syntes det som om han varit i uppror med sig sjelf, och gräsliga mäste de strider hafva varit, som han i tysthet utkämpade; det var vulkanens utbrott under omhöljet af is. Från det ögonblick han, som vår major, tog Duanbars tjenst såg jag aldrig ett leende på hans läppar, men dä han satt rökande i tältdörpen eller vi, sida vid sida, redo längs stran den, observerade jag att han ofta öfver hafvet kastade en blick full af ångest. Han tycktes nu endast lefva för rastlösa mödor och krigets löftesrika faror. Det var ett härdt prof för oss alla att uthärda den overksamhet, som kampanjdagen den 20 föll på kavalleriets lott. Vi måste sitta och se på, huru linieinfanteriets slutna kolonner arbetade sig fram genom vingårdarne och grumlade den lilla flodens blodbemängda vatten, som genom fiendens skott yrde omkring oss; denna flod, der Krimarmån fick sitt första bloddop, den lilla slingrande Alma, hvars namn kom de Vigne att, trots all sin sjelfbeherrskning, rycka till häftigare än han skulle gjort för stynget af en kosacklans. Att hela dagen sitta som en skottafla för den ryska elden, hvilken plöjde våra linier och stympade våra hästar, det var för oss en pinsam sysselsättning eller rättare brist på sådan. Vi voro utledsna på overksamheten. Vårt vapen hade vid detta kritiska tillfälle ännu ingenting fått att uträtta; man tillät oss hvarken att förfölja öfver Alma eller deltaga i anfallet på Mackenzies Farm. Det retade oss att höra vissa hänsyftningar om att vi voro för fina herrar för ett sådant arbete och vi längtade efter tillfälle att få Adagalägga, att.om vi äfven höllo oss för goda att gå ut på fouragering, vi dock, när det gällde, kunde sända hem till föderner