Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

var, med sitt eviga obarmhertiga regn, som becksvart strömmade ned från kullarne! De Vigne hade, i sin vanliga värdslöshet, ej ens en filt att svepa om sig, der han låg Ibland pölarne på den kärriga marken, i fara att bortepolas af regnet. Den vid all lifvets komfort och trefnad vande Sabretasche tillbragte natten på förpost, midt i en storm, som emellanåt öfvergick till orkan, och ett regn, som urartade till skydrag; has gat dock bort sitt enda öfverplagg, den skotska plaiden, till en yngling med ett flickansigte, en liten späd stackare, som nyss lemnat hemmet och nu skälfde af köld och trötthet uti dessa honom främmande obehag. Ett bittert öde hade tungt lagt sin hand på dessa tvenne män; ingen skorpa hade ännu hunnit bilda sig öfver de blödande såren — läkas kunde de aldrig. Huru Vio let och Sabretasche skildes, vet endast himlen. Intet menskligt öga bevitnade den afskedets stund, som nu spridde sitt mörker öfver deras lif; samma dag, som deras bröllop skulle stått, sade de hvarann farväl — farväl, för att aldrig mer återses — hvem visste det? Hans olycka var känd af alla; till och med hans manskap, somsskå mången gång, då miss Violet åkt upp på kaserngården, sinsemellan beundrat hennes ljufva ansigte, hade en aning om den smärta deras öfverste bar inom sig, och det fanns ingen bland dem, som icke vördade den. De Vigne var ännu mera förändrad och jag såg med förvåning, att den kyliga stelhet, hans väsende erhållit efter det ödesdigra äktenskapet, nu i fördubbladt mått återtagit sitt herravälde öfver bonom. Orsakenv kunde jag endast gissningsvis sluta mig till; innan vi embarkerade bade jag, ingenticg anande, frågat honom om han varit för att taga afsked af Alma; med ett dödsblekt ansigte och en blick, som jag aldrig glömmer, vände ban sig till. mig och I svarade: sNämn aldrig mera detta nemwn för mig.