Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

ren. Derigenom hafven I åstadkommit ett hål vid foten af tornet och detta bål är en bresch, hvarigenom I kunnen intränga.... Sannerligen, han talar guld! Jag märker emellertid, att den frejiade författaren glömt en figur i sin retorik, en apparat i sin mekanism, en oktav på sitt klaver: man har icke ännu hört honom uppräkna de nitton. Tälamod! Här äro de: Först hans nåd marquisen, som är bretagnisk furste och verldslig prior för abbotsklostret Sainte-Marie de Lantenac, der en daglig messa är stiftad af drottning Jeanne, sedan de andre försvararne af tornet, bland hvilka äro hr abb Tarmeau, med krigarnamnet Grand Francoeur, min kamrat Gninoiseau, som är befälhafvare för gröna lägret, min kamrat Guinoiseau, som är befälhafvare för myrlägret och jag, en bonde, som är född i köpingen Daon, der bäcken Moriandre flyter. Allt detta för att komma till dessa ord: Vi ha i detta torn tre barn, som I älsken; släppen oss ut och vi skola återgifva er barnen. I viljen säga: detregnar, sägen då: det regnar. Det var detta råd, som de Bruyåre gaf de spetsfundiga prat makarne vid hofvet och i staden; han anade ej, att vi en dag skulle behötva gifva det åt en af de bistraste soldaterna i ett brödramördande krig. Bäcken Moriandre och! gröna lägret och myclägret, den verldslige: priorn i abbotklostret SainteMarie, och messan, den dagliga messan, gom stiftats af drottning Jeanne, allt det der, som har en så stark bismak af kavslist, notarie eller pedant rabblar en bonde fram utan att blinka. Och vid hvilket tillfälle, om jag: får fråga? Jo, under det döden svätvarj öfver tornet och då det blott är ett ord! som har betydelse. Hvar hin skall lärdo ; men ta vägen? Han är icke en menniska, denna bonde, han är ett lexikon. Dylika pamnförteckningar och ett likartadt missbruk af osmält lärdom och onyttiga historiska uppgifter fylla hela andra delen af arbetet. Hvarför har Victor Hugo i sin roman infört Dantoa, Robespierre och Murat? Blott och bart för att få tillfälle att skildra konventet och uppräkna dess medlemmar. Allmänna välfärdsutskottet befaller att i alla byar i Vendee skall anslås och strängt tillämpas det dekret, som ädömer döds straff för all medverkan och delaktighet i rebellfångars flykt. Dst är detta dekret som skall kosta den unge Gouvain hufvadet, sedan han hjelpt marquis de Lantenac att fly. Dessutom skickar allmänna välfärdsutskottet Cimourdain till de af Gouvain kommenderade trupperna i Vendee, med särskildt uppdrag att öfvervaka den unge chefen, Robespierre, Danton och Marat hafva del i dessa båda åtgärder. Detta är det enda band, hvarigenom de äro fästa vid berättelsen; det betyder dock ingenting, skalden lägger hand på dem och störtar dem nolens volens fram i förgrunden af berättelsen. Är denna våldsbragd lyckad? Medelmåttigt i min tanke. För det första blir man otälig öfver de ständiga afbrotten i berättelsen, Skall man någonsin komma fram? Det går ju icke undan. Denna gång vet man särskildt, att stillaståendet skall bli odrägligt långt. Om Lantenacs, Goavains och Cimourdains historia endast var ett svepskäl, för att kanna införa på scenen Robespierre, Danton och Marat, så frågas om detta svepskäl var nödvändigt. Hvarför har icke skalden gått direkt på sitt mål? Det beror på honom att välja om det skall bli historia eller roman, posm eller dram, men ett val mäste han göra. Vihafvaredan sett dessa hemska personligheter under historieskrifvarnes och skaldernas penna. Lamwartine har i Les Girodins visat oss dem vid verket, Uti ett vackert kapitel i Merlin CTenchanteur bar Edgar Quinet försökt att devinera Robespierres ogenomträngliga själ; Ponsard har framställt de tre tribunerna i tvist med hvarandra uti en minnesvärd scen uti Charlotte Corday. Hugo har på sitt sätt velat omskapa denna scen. Han har fört Danton, Robespierre och Marat tillsammans i ett värdshus vid Rue de Paon. Kapitlet har till öfverskrift Minos, Zakos och Rhadamantos. Da tre infernaliska domrarne sitta vid ett bord uti ett rum åt gården; Danton har framför sig ett glas och en vinbutelj, Marat en kopp kaffe, Robespierre några papper. En karta öfver Frankrike är utbreid framför dem. Hvad göra de tre här? De söka republikens fiende; de äro ense om att tillintetgöra honom, men de tvista om hvar han är. Fienden, säger Robespeierre, är på östra gränsen; det är Preussen, det är Tyskland, det är Europa. Nej, säger Danton, den största faran är annorstädes, fienden är i Vendee, med en gelsmännen bakom sig. Den är öfverallt, atropar Marat. Denna tvist är endast ett svepskäl för att låta de tre lynnera träda fram, för att låta de tre odjurshufvudena grimacera och hväsa. Onekligen saknas det icke energiska drag i denna målning ; i vissa ögonblick röjer sig till och med en förfärande opartiskhet. Författaren mä ha velat det eller ej, men läsaren återfinner i dessa genom sin likhet svarta porträtt, såsom Andre Chnier sade, Robespierres skenhelighet, Dantons förderf och väldsamhet och Marats skändlighet. Önskar ni veta hur samtalet slutar? Det är Marat, som har sista ordet: Danton, akta dig. Ah! du rycker på axlarne. Att rycka på axlarne kommer ibland hufvudet att falla. Danton, jag säger dig, att ditt grofva målföre, din fladdrande halsduk, dina höga stöflar, dina små förtroliga supber, dina stora fickor angå Louisette. Lonuisette var ett smeknamn, som Marat gaf guillotinen.) Han tillägger: Och hvad dig angår, Robespierre, så är da en moderat, men det skall icke tjena dig till någonting. Ja, pudra dig, kamma dig, borsta dig, spela sprätt, gå i skjorta, var snörd, friserad, krusad i håret, men icke dess mindre skall du vandra till Greveplatsen; läs Braunschweigs proklamation; du skall icke desto mindre behandlas som konungamördaren Damiens; du spelar sprätt nu, men snart skall du sprattla mellan fyra hästar... — Eko från Koblenz, säger Robespierre med sammanbitna läppar. — Ro: bespierre, jag är icke eko af någonting, jag är skränet af allt. Ah! I ären unga, I. Hur gammal är du, Danton? Tretio fyra år. Hur gammal är du, Robespierre? Tretiotre år. Nåväl, jag har alltid lefvat, jag är det gamla menskliga lidandet, jag är sex tusen år. — Det är sannt, genmälde Danton, sedan sex tusen år har Kain be varat sig i sitt hat likasom paddan i stenen; blocket krossas, Kain störtar ut bland menniskorna, och det är Marat, — Danton! utropade Marat och ett blygrått skimmer glänste i hans ögon. — Nåväl, hvad är det? sade Danton. Sålunda talade dessa tre fruktansvärda män. Ja, fruktansvärda helt säkert, men här beröfvade lögnaktiga sagors strålskimmer. Författaren må tillägga: En tvist mellan åskor, läsarens samvete svarar dock: En tvist mellan skurkar! Hvaraf kommer det sig att detta uppträde, som från nämnda synpunkt icke misshagar oss, dack sär att intrvek af tråkiohet Hvaraf