Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

den ändlösa, enformiga väntan, under hvilken våra batterier fåfängt ansträngde sig mot Sebastopols vallar, blifva det lysande, raska angrepp, som eröfrade Ciudad Rodrigo. Det är mig smärtsamt att skrifva om Krim; så många sorgliga minnen uppdyka med detta namn, minnen, sem delas af alla, hvilka der fingo sin lott med. Jag talar ej af personlig harm, ty för min del fann jag mig bra nog under fälttåget; endast nio tiondedelar af mina bref förkommo och det hände till och med att jag någon gång njöt den sällsynta fördelen att ega ett öfverplagg, att bli bespisad med ätbar föda och få en kopp kaffe, som bestod af annat än malda ärter, Äfven jag blef belönad så mycket man kunde vänta. Jag fick samma medalj som flottans bemanning, hvilken aldrig såg nå gon annan fiende än den, som låg till ankars under Kronstadts murar, och jag erhöll samma utmärkelse som gemene man vid linie infanteriet — (mig veterligen var ingen enda ivfanterist närvarande vid Balaklavachoquep). Såsom oberoende af den herrliga sak, man kallar befordran för tapperhet i fält är jag för egen räkning fullkomligt nöjd. Men när jag minnes mina döda vän ner, hvilkas kroppar ligga hopkastade der nu den vilda lavendeln blommar öfver Krims öde stepper, då harmas jag af hela min själ i tanken på huru statsmännen, vid hemmets varma härd, sutto och föreskrefvo de mått och steg, som kommo hela regementen att duka under i hunger och köld, och huru officerarne af ostindiska armen i österländsk beqvämlighet och prakt sutto och försäkrade: att våra mödor voro ingenting jem förda med deras faror; jag fruktar, fruktar bittert att garela England en dag kommer att lida brist på söner, sådana som det på Krims sterila slätter lät lida och förgås i ett elände, för hvilket det skulle rysa, att inom sina gränser utsätta dea armaste us ling eller den gröfsta brottsling. Säkert glömmer ingen af oss den första bivuaken på Krims jord. Hvilken natt det