Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

kastad åt höger och venster genom fartygets slingring, framåt och tillbaka genom stampningen, krossar den förfärliga maski nen allt, ödelägger allt: den dödar men niskorna, förstör fartyget. Man kan tänka sig hvad Hagos inbillning skall förläna åt denna tormentum belli, som han kallar den. Det är icke längre en kanon, det är ett djur, det är icke längre en maskin, det är ett vidunder. Författaren låter oss bevitna hvad han kallar materiens inträde i frihet. Förtryckt sedan århundraden, hämnar slaf ven sig. I detta till menniskans tjenst gjutna, smidda, formade block tror sig siare: skalden varseblifva en instinkt, en dold styrka, en töcknig själ, som förlorar tåla. modet, och som, begagnande fig af ett ögonblicks glömska, af en tillfällig försumI melse af sin tyrann, uppreser sig... Ingen ting är obevekligare än det liflösas vrede. , Ni kan få en dogg att ta skäl, förvåna en tjur; tjusa en boaorm, skrämma en ti ger, röra ett lejon; men det gifves ingen utväg med ett dylikt vidunder, med en kanon som kommit loss. Ettförsta kapitel, Isom bär öfverskriften Tormentum belli var icke tillräckligt för målarens glödande fantasi; ett andra kapitel, som bär titeln Vis et Vir, skall visa oss kanonieren i kamp med den förlupna kanonen. Och nu börjar åter en vild, ursinnig skildring, som använIder de våldsammaste bilder för att kunna ftäfla i raseri med edetta ofantliga bronskreature, Det är uppenbarelsebokens lef vande vagn, det är en storm, ett vidunderligt buller, en själ af hat och raseri, en Tblindhet som tyckes ha ögon, en ofantlig jerninsekt, som har eller tyckes ha en demonisk vilja. Tvekampen mellan kanonieren och kanonen, som syftar åt det sublima, faller ofta i det groteska, Mannen säger till vidundret: Kom hit! Vidundret tyckes lystra och störtar sig plötsligt mot honom. Mannen undvek stöten. Striden började. En oerhörd strid! Den förgänglige drab bande tillsammans med den osårbare. Djurtämjaren af kött angripande vilddjuret af malm. Om det här endast vore fråga om stilen, om framställningen, skulle man vara nödsakad att beundra denna oerhörda retoriks tillgångar, ty öfver tjugu sidor gå i denna tonart. Olyckligtvis behöfves det blott ett ord för att omintetgöra alla dessa effekter lika som en lätt rispa är tillräcklig för att en ballong faller tillsamman, Denna skildring skall endast narra mycket beskedliga läsare; sjömännen skola säga att alltsammans är falskt, att aldrig en kanon, som kommit loss, förorsakat så förtärliga härjovingar, att det gifves säkra medel att besvärja faran, att bronsmassan kan hejdas vid första stöten och att) endast en skalds fantasi kunnat se dessa rörelser, dessa vredesutbrott, dessa hvirflar, i hvilka den till odjur förvandlade kanonen representerar materiens hämd på anden. Och om det också funnes något sannt och verkligt i detta skulle dock invändningen förbli densamma. De der sakerna äro icke på sin plats, och det skall alltid bli löjligt, att författaren, efter att poetiskt ha omdanat en verklig tilldragelse, sedan kommer helt allvarsamt och förklarar orsaken till olyckan på en konstapels tekniska språk :sDetvar kanonkommendörens fel, han hade glömt att draga åt klämskrufven och sätta stopparekilarne bakom rullarne; detta gjorde att kursören och lavettplanet fingo vandring och skildes åt, och till sist sprang broken. Tappen bräcktes äfven så att karronaden blef fri från lavettplanet. Fasta brokar begagnades ännu ej på den tiden En svår sjö träffade porten, karronaden sprängde surrningarne och kom i drift i batteriet. Skulle man icke tro att det vore en ung sjöman vid navigationsskolan i Brest, som förberedde sig till sin årsexamen? Smaken för en tygellös inbillning och anspråket på det mest fulländade tekniska vetande äro tvenne för Victor Hugo karakteristiska drag. Jag är öfvertygad om att förklaringen här ofvan är riktig, jag skjuter från mig minnet af Moliere, jag hör ej Sgonarelle utropa: Förstår ni latin? Ni förstår inte latin Cabricias arci thuram catalamus... Men allt under det jag beundrar, såsom sig bör, så mycken poesi och så mycket vetande, är jag dock nödsakad säga: Non erat hic locus. Detta sanna yttrande, denna förnuftiga regel, som står öfver alla skolor och som hvarje skola borde taga fasta på, glömmer Victor Hugo i hvarje ögonblick. Han glömmer den på de mest patetiska ställen, åt minstone på ställen som efter berättelsens plan borde förete denna egenskap. I det ögonblick, då fyra tusen femhundra republikaner komma för att belägra de nitton rojalisterne i torpet Gauvain, lutar sig en rå, ohyfsad bonde med vedernamnet Imanus, som brinner af åtrå att i de blåas blod hämnas sin fader, sin moder och sin syster, som alla blifvit guillotinerade på torget i Laval, öfver tornets bröstvärn och håller följande tal till de belägrande: Män, som hören mig, jag är Gouge-la-Bruant, med tillnam net Brise-Bleu, emedan jag utrotat så många af edra, och äfven med tillnamnet Imanus, emedan jag skall mörda ännu fler än jag redan mördat... Jag talar tiller i namn af hans nåd marquis Gauvain de Lantenac, vicomte af Fontenay, bretagnisk furste, herre till sju skogar, mia husbonde. Hvad allt detta är naturligt och i enlighet med situationen mellan personer, som oaflätligt ropa till hvarandra: Ingen pardon! Men denna retorik är ännu ingenting, geografien måste fram: Veten, att hans nåd marquisen, innan han inneslöt sig i detta torn, der I hållen honom belägrad, har fördelat kriget mellan sex chefer, hans underbefälhafvare. Han har lemnat åt De liere landet mellan vägen till Brest och vägen till Ern6e, åt Freton landet mellan La Roö och Laval, ät Jacquet, kallad Taillefer, gränssträckan mot Haute-Marne, åt Gaulier, kallad Grand-Pierre, Chåteau-Gontier, åt Lecomte Craon, Fougeres åt hr DuboisGuy och ät hr de Rochambeau hela Mayenne.... Man kan icke vara noggrannare, Emellertid är det icke slut ännu. Efter geografien kommer statistiken: I, som ären här och hören mig, I bafven jagat oss i skogen och I innesluten oss i detta torn; I hafven dödat eller skingrat dem, som förenat sig med oss; I hafven kanoner; I hat ven mad eder kolonn förenat garnisonerna och vaktposterna i Mortair, Barenton. Teil leul, Landivy, Evran, Tintniac och Vitr, hvilket gör att I ären fyra tusen fem hun dra soldater, som angripa oss, under det att vi äro nitton mar, som försvara 0o33s. 8e det kan man kalla en samvetsgrant och om ständligt uppsatt militärrapport; hvilken stabsofficer denne bonde! Om den belägrande icke vet allt, som är af intresse för honom, är det icke den belägrades fel. Och nu tror ni, att allt är slut. Nej, långt derifrån. Jag antyder och sammandrager; men författaren har ingen skonsamhet med oss. Imanus fortfar att från tornet gifva fienden de värdefullaste upplysningar. I hafven lyckats att anlägga en mina och spränga F Rv Ef CE Vv RE ES