Aftonbladet – 26 juni 1874, sida 3

ett omisskänneligt bevis på fortsatt rörelsetör. måga Tanken. stt lifvet måste ha åstadkommit dessa rörelser, lägger till sakvadens smarta det bittraste samvetsagg vch ångest; och alltför ofta har den sö jande tört med sig derifrån ett C unsmärke sow han gifvitsig sj-lf. Föreställuiogen om ett återvaknadt medvetande och en åtidra död ilikkistan till följd af för svar begrafnig är för fasansfull att tänka på. och den ringuaste förmodan. art man varit orsaken till ett så rysligt öde för eu medimenniska. är outsägligt qvalfull. För dew, som bära på sådana qval. och dem s0w frukta ett sådant öde för sig -j-lfva. måste det vara en tröst att veta, att muskelrörelser in galonda äro något osvikligt bevis på hf. M-n kan fiuna röte.se hos den döde. Åt.instove hvad ett g!sgs muskelverksaihet betraffar tyckes rörelsens atstannande snarare vara en tilifallig än en nödvändig följesiarare åt döden. Rörel sens fortvaro hos orwar, sköldpaador och anda lägre former af lif, sedan bufvudet blifvit afbng. get. är allom bekant. Den förkleras vanligen genom de relativt stora nervganglierna. obero ende af hjernan, hos dylika djur. M-n det vill synas, att många, om icke alla muskler kunna sammandragas utan denna stimulus af nervverksamhet hvilken ensam vi göra till vilkor för möjligheten af medvetet lif. Ett påtagligt be vis lewmnar dr Browu-Sqvard i fråga om två halsbuggna män. Armarne afskuros, och i tretton eller fjorton tiwmar samm .pdrogos deras mnskler förmedelst re:miwg med galvanism eller mekauiska stimnlantia Efter denna tids förlopp försvunno alla tecken till If. Ha: insprutade derefter menniskoblod i den ena aru en och bundblod i den and:;a. Det lokala lifvet återställdes i båda; musklerna biefvo irritabla och kontraktiohens styrka högst betydlig. I den arm, hvri menuiskoblod blifvit inspratad, var kontraktio nen starkare än i lifstiden men nerverna förblefvo döda. Vd ett annat t llfälle förvarade samme vetenskapswap en åls öga. som uttvgirs ur bufsniet. vid en temperatur af omkring 36? till 40? Fahr. i sexton dagars t:d. Då befann sig ögat inastan fallkomlig förruttnelse, men pevillen sammandrox sig, då den utsattes för dag jnset. Nervverksamhet var omöjlig och muskelfibrerna sjelfva voro betydligt förvaudlade, och andock kommo de i verksamhet. Men det är dock i sammanhang med bjartats och andra organers rytmiska rörelse, som man fi.ner de mest öfverraskande bevisea på wnskelverksamhet. oberoende af nervceutra — Diasfragman t ex. kan helt och hållet skilj s från rygv märgen uran afbrott i bennes rytmniska rörelse Liksledes tortfor en hunds hjerta att klppa i 48 tim.nar efter sedan det tagits ut ur djuret. och man minnes en karli Rouen hvars hjerta befanns klappa i 36 timmar efter kroppens död genom halsbuvgning. Ännu märkvärdigare är det förhållandet. att rö relser, som mycket lika efterhärma frivilliga rörelser kunna ske vid frånvaro af medvetet lif Dr Seqvard omtalar ett fall då han blef kallad att bese ena person. som var ful komligt död i kolera. men sow fortfor m-d vissa komplicerade rörelser. hvilka på ett h mskt sätt gåfvo sken at Lif. Den döde lyfte upp båda armarne till fult lärgd öfver avsigtet knöt ibop fingrarne likasom till bön fällde derefter ned arwarne och skide dem åt. Dessa rörelser npprepades många gånger med aftsgande styrka. till desde slutligea upphörde. För dem, som ej veta hvad som kan försivgå i menniskokroppen efter döden. måste säger dr S. dessa besynnerliga rörelser säkerligen ha sett ut som om viljekraften hade ledt dem Mannvens familj och vänner trodde också verkligen att den döde lefde, och många röu måste göras för att öfvertyga dem, att döden redan hade intraffat. D:t förtjenar i sammavhang härmed nämnas. att det i allmävbet är bos offren för kolera och andra plötsliga och haftiga jikdomar, som rö relseefter döden ä o vanligast och följaktligen misstanke om för tidig begrafning savvolikast uppstår. Art dylika rörelser äro fnllkomligt obe roend at tif. bevisades ovederläggligt af dr Dow!er i N-worleans. som grep till kraftwmedlet att skära af I-mmarne på patienter, som nåter kalleligen dött i kolera ocb gula febern. Ehurn de blifvit frånskilda från nervcentra. fortsatte likval de amputerade lemmarne sina skenbart frivilliga rörelser. Hvad än må ha förorsakat dem, så är det klart. att dessa härmningar af lif icke kunde tillskrifvas någonting, som hade att skaffa med medvetande Etnografiskt. Afrikanska dvergar, Ditalisnska och i synnerhet de romerska tidvirgarna ha på senare tiden haft ktskillgt s1t berätta om två dvergar, som kovunsen af Egypten skic kat till konungen af Tali-n, och bvilka denne sistnäm.de i sin ordning har skänkt till det it:lienska geogr fiska sällskapet, för t Ita dem erhålla den upp os ran, bvara! st kuonpa vara mäktiga. E:korre pondeni i Rom skref den 9 dennes till Indp. belge ölj nde om dem: Man finner hos forntidens författare några mycket svafvande upp, ifset om dvergarnve i Afrika H-meros Herodutos. Aristoteles och Pomponius ha omnämnt tillvaron af dvergsta mar i västan alldeles oundersökta trakter vid Nilen, i Ara bien och i Indien. men ingen beståmd uppgilt bar hittills meddelats om deras etnoursfi-ka karakter. Det faller af sig sjelf. att dessa pyg måer icke ha någonting vemensamt med dedvergar, som bhebo de arktiska nejderna, såsom lappar och esk måer. Genvm dessa båda dvergar ar man pu fått bestämdt bevis på den verkliga tillvaron af en pygmwerace. om hvilken vetenska: pn hitills haft en mycket svafvande och hypo tetisk kunskap. och svm eudast bar varit veten skapligt omnämnd i arsbernpas geografi: araberna våstå sig nemligen känna till dvergarnes flod. D-nna flod skall en! gt senaste italienska upptäck:sresandeg uppgif.er vara Sobut, en biflod till Nil-n i Centr: lafrika. De båda ifrågavarande Avergarne ha blifvit fonna af ita!ienaren Mi-nii Monbu:ta och skola tillböra Akkastammeu. hvilken är bosatt vester om sjön Atbert uch sydost om Monbutrulandet nngefär mellan första och anmira breddgraden Euligt Schweiafart skall detta besynnerliga folk vara bosatt längs eqvatorn och tvars öfver nästav hela Afrika. chweinfurt tog med sig en 16 år gammsl Akka, bvilken var 1,, ntre (oågot öfver 4 fot) hög, men d-nne dog foys-weri i trakten af Berber i öfre Egypten. Akka-infö dingarne äro trots sin tinga kropptyrka och sin småvaxther tilltagsne och modige. De handtera med stor skicklighet vildens vanlig vspen De jaga till vch med buoff.lxar och elefsuter. och detta med stor fremgång De båda Akkas. Am I föra cnbar ha warit förRomål fr mor uR