Aftonbladet – 25 juni 1874, sida 3

hvilken hon så blindt trodde, blott var en lögn, ett svek. : Längt förr än hon slutat sitt dystra tal, hade de Vigne, utan att hon märkt det; raglat ut ur rummet, bokstafligen döfvad och förstenad af det slag, som träffat honom. En oöfvervinnelig mattighet bemäktigade sig honom och all lifsfärg försvann från hans ansigte; dragen voro lika askgrå och om förtviflan talande som på hans bröllopsdag. Det svartnade för ögonen, hjernan dansade rundt och han trefvade sig nästan medvetslöst fram till: ett angränsande rum, hvarest han nedföll på en soffa och blef liggande orörlig, under det de fysiska krafterna långsamt sinade bort, som lifvet under en förblödning. Som ett förskräckligt hjornspöke förja gade han den tanken, att Alma kunde varit falsk emot honom, att hennes öppen bjertighet och värma skulle varit bycklade; alla de kärleksfulla orden och ljufva smekningar, de högtidliga och lidelsefulla försäkringar, hon slösat på honom, blott ett bedrägeri. Genom den berättelse han nyss ahört var likväl skenet starkt emot henne. Han återkallade i minaet hennes förlägenhet och rodnad, då han nämnt Castletons nawn; han ibägkom desslikes, att hans för detta kammartjenare Raymond efter sitt afsked från honom blifvit antagen hos Castleton, och blott och bart den omständighe ten, att Alma rest, utan att hafva lemnat honom en rad till förklaring, hvart hon farit, syntes honom vara ett starkt bevis emot hennes oskuld och började lägga tviflets töcken öfver hans qvalfylda hjerta. Ingen dödlig har någonsin uthärdat en större ångest, än han under dessa timmar utstod. Om han felat i tanke och handling, så var straffet nu större än synden. Genom midnattsmörkret i hans själ lyste emellanåt hämdlystnadens blixtar. Han störtade upp — ville rusa utoch börja sina spaningar efter Castleton, för att ställa honom till svars för den oförrätt ban led; men stoltbeten tog ut sin rätt — den skulle