Aftonbladet – 25 juni 1874, sida 3

vagn kom hit mellan tolf och ett i middags; han var ajelf icke med utan endast hans betjent, som genast frågade efter miss Tressillian och sade sig hafva ett angeläget ärende att uträtta, hvilket han framförde till henne sjelf. Jag tänkte inte vidare derpå, ty mycket folk har på senare tider kommit och gätt här för taflornas skuld; dessutom tyckte jag att det var er betjent och han var märkvärdigt lik den ni förr brukade skicka hit, men pojken Tom frågade kusken hvems vagnen var och fick till svar att den tillhörde hertigen af Tiaras son. Kort efter budet blifvit framfördt hörde jag miss Alma springa upp för trappan, och då jag gick öfver gången, kom hon ned klädd i hatt och kappa. En besynnerlig aning stal sig öfver mig, ty jag såg att hon var mycket upprörd och hade grätit; Jag frågade hvart hon skulle taga vägen, men hon tycktes icke höra mig, utan snuddade hastigt förbi, ropande till betjenten, jag är färdig! En oförklarlig makt dref mig att springa efter, fatta tag i hennes klädnving och säga: far icke, miss Alma! far icke min älskling! Hon vände sig till mig med sitt vanliga milda, nu mycket sorgsna småleende och sade: jag måste, snälla mrs Lee. Jag höll fortfarande i hennes kappärm och tortsatte bedjande: lyd mitt räd, miss Alma, och far icke, eller säg mig åtminstone hvart ni far; säg det, min goda, goda miss. Hennes stora ögon stodo fulla af tärar, och då hon fattade ett beslut, fullföljde hon det, som ni vet, utan tvekan, Jag måste skynda, låt mig gå, sade hon, dragande kappan ur min hand och hastade utför gången; betjenten följde henne. öpp nade vagnsdörren, hon hoppade in, och sedan han intagit sin plats på kuskbocken, bar det af i rask fart framåt vägen; detta var väl sista gången jag såg det älskliga barnet, som nu i sin oskuld och tillit säkerligen går så sorgliga öden till mötes. Hon var ej skapad för en sådan lott och skall snart duka under i den svåra strid, som förestår, när hon finner, att den kärlsk, vå