Aftonbladet – 25 juni 1874, sida 3

.Tvärtom hafva amerikanårne mycket sinne I för musik, men detta sinne är ännu outbil I dadt och de hafva mycket att lära af Eu: ropa, innan de blifva i stånd att uppträda på ett sjelfständigt sätt inom detta område. Detsamma gäller för öfrigt om allt hvad -Iskön konst heter. Amerikanarne äro ännu allt för mycket hänvända på tillgodogörandet af sitt lands rika materiella resurser och deras sociala förhållanden i mångfal: diga hänseenden alltför oordnade, att de sköna konsterna ännu skulle ha kunnat blifva hemmastadda på denna sidan Atlanten. Detta erkänna de ock sjelfva, och ett laf de argumenter man anfört mot den inter1 nationella expositionen 1876 var äfven det, latt Amerika i fråga om skön konst skulle -l ännu spela en alltför tarflig roll vid sidan af de europeiska kulturfolken. Men amerikanarne ha friskt upp af penningar, de ha råd att låta europåerna dansa och sjunga för sig tills de sjelfva lärt sig att dansa och sjunga. Det enda verkligt originella i musikväg. som Areerika har att uppvisa, är negersån.gen, och vi göra orätt i att tala om denna med en axelryckning. Den framgång, hvar. med tre elier fyra af de bästa ökta neger sällskapen — det finnas nemligen både äkta :loch oäkta sådana — uppträdt så väl här Isom i England, bevisar nogsamt att det finnes något genuint och tilldragande i denna musik. Visserligen äro många af deras melodier mycket menotona, men många äro i I musikaliskt värde fullt ut jemförliga med andra länders folkmelodier och förfela sälJlan att genom sin än vilda och klagande än ömma och veka karakter försätta åhöraren i en egendomlig stämning; Språket och innehållet förefalla mycket bizarra, och Jen mängd sådana ord som King Emma auel, Gideon, Jordan, Jernusalem, Babylon, Dcbora etc. viinar om inflyltelsen på deras tanke och föreställningsJsätt af den kristna predikan, hvilken inlagt I något religiöstasketiskt i nästan alla deras Tsäånger. Af de-många bevisen på negerns ;) musikaliska sinne är historien om Blinde ITom det märkligaste. Blinde Tom var slaf i Södern under en plantageegare, hvars dotter brukade fördrifva en del-af sin tid I vid pianot. Hennes virtuositet var välicke Iså stor, men bon var musikalisk, och de .I melodier hon framkallade fästade sig lifligt i Toms minne, under det han lyssnande Ismög sig kring huset. En dag, då han Itrodde alla vara borta, kunde han ej längre I motstå sitt begär att smyga sig in till piaInot för att söka sjelf på instrumentet framI kalla någon af dessa melodier, som alltjemt ljödo för hans idre öra, skulle han ock äf ventyra att för sin närgångenbet få känna Iden obarmhertiga slafpiskan på sin rygg. JHans herre hade emellertid, lockad af to. Inerna från instrumentet och nyfiken att erfara hvem som spelade under hans dotters bortovaro, gått ned för att se efter och stannade förvånad på dörr tröskelv, då han såg att det vår hans slaf Tom, hvilken, glömsk af allt omkring sig, trefvade med siza fingrar på tangenterna tills han först lyckats få fram melodien och sedan ackorderna, utan att ana det han hade sin herre till åhörare. Men denne nändes ej störa sin slaf, ännu mindre att låta piskan slå takten till hans musik, så förmätet hans tilltag ock var. Han lät Tom hållas, och ännu mer, han beredde honom dagligen tillfälle att, som derne trodde, obemärkt få smyga sig in och fortsätta öfnin. garne på pianot tills han på egen band lärt sig att spela alla de styckena han förut bört. Tom erhöll senare af sin herre fri heten och utbildade vidare sin talang der. : hän, att han uppträdde med stor framgång på konserter och blef allmänt bekant under namnet Blinde Tom, Nyligen har utkommit ett arbete med titeln: Hampton and the students, som in oehäller en mängd intressanta upplysningar om negrerra och deras musik. Hamptoninstitntet är en undervisningsanstalt, som har till uppgift att utbilda lärare för den färgade befolkningen, och nyssnämda bokl meddelar dels en redogörelse för institutets uppkomst och verksamhet, dels en samling egendomliga negersånger, ord och musik! sädana de sjunga saf institutets elever. Somliga af dem förekomma i sin ursprungliga enkelhet, men många äro äfven ganska eftektfullt harmonierade. Bokens författare säger: Ett af skälen för offentliggörandet af denna slafmusik är det, att den är på väg att hastigt dö ut. Måhända skall detta folk, som i sitt förnedringstillstånd visade ett så underbart musikaliskt sinne, en gång på ett högre kultursteg frambringa en man, som förstår att göra denna musik från en förgången till en framtidsmusik. För när varande hatva de frigifne en benägenhet att förakta den såsom en oangenäm påminnelse om deras slafveritillständ; de som en gång lärde den i en tid, då den var ett oaturligt uttryck för deras sorg och längtan efter frihet, äro snart döde, och om ingenting göres för dess bevarande, skall snart denna sällsamma musik ha försvunnit för alltid. Som: bekant, kalla sig negersångarne Christy Minstrels efter en amerikanare Christy, egentl. Harrington, som var den hvilken först gaf upphof åt dessa sångsällskaper i de södra staterna. De kalla sig gerna äfven etiopiska konstnärer, derför att de sjunga en mängd afrikanska och etiopiska melodier. För närvarande uppträda två sådana sällskaper af verkliga negrer, neml. jubileumsingers samt det från Hampton university, men dessutom finnas åtskilliga oäkta negersängare, bland hvilka det, som ledes af Dan Bryant sällskap, är det förnämsta. Bryant är en framstående aktör, som största delen af året uppträder som Negro minstrel i Newyork, der han har sin egen lokal, men tidtals äfven låter engagera sig som hvit vid Europas teatrar. Sedan den tid, då Jenny Lind första gången lät höra sig i Castle Garden har den alltjemt tilltagande trafiken i mångfaldiga hänseenden förändrat Newyorks fysionomi. Den förnäma verlden hade då ännu sina bostäder på Manbattans södra udde och der voro då ännu de lokaler belägna, i hvilka de från Europa hitkommande artisterna läto höra sig. Sedan dess har affärslifvet helt och hållet inkräktat denna, hvad läget beträffar så vackra del af staden; de förmögnare hafva nedslagit sina bopälar ofvanför Union square, i granskapet af hvilket äfven sånggudinnan fått sina förnämsta tempel. De mest nämnvärda af dessa äro: Steinway Hall, uppförd af bröderna Steinway, tvenne tyskar, hvilkas pianofabrik numera är den första i Amerika. Utom fabrikens expositionslokal finnas i denna byggnad tvenne konsertsalar, af hvilka den större rymmer 3.000 personer. Här uppträdde Kristina Nilsson första gå gen; här bafva ofta Ole Bull, Parepa Rosa, Vieuxtemps, Wieniawske, Rubenstein m. fl. uppträdt, och här gifvas under ledning af amerikanaren Thomas, som studerat i Europa, de bästa orkesterprestationerna. Den mindre salen, som rymmer 900 personer, uppiå:es vanligen gratis åt artister. Irving Hall är beydligt mindre än den större Steinwaysalen. Den rymmer neml. endast 1.200 personer, men är för vokalmusik den bästa lekalen i