Aftonbladet – 19 juni 1874, sida 3

upprest henne till ära, ty jag tror ej att många af oss garibaldister kunna tala itaLheaska, hvilket vi ej behöfva bygas att erkänna, da vi veia att eb minga al nor dens fransmän och fransygkor ej lära six gitt modersmäl för itel bråk med främmande språk, och det skulle således bära särdeles illa till, om de berömda koastnärerna togzos ur en lyckliggörande tro på granrisets be tydelse. Den ena händeisen följer au här på den andra: i morgon konsert, på lördag aftäckning af Orvar Odds minnesvård, göndag besök af arbetareföreningar och sedan badgäster tolf tus:n tecknade. Hvad skall ej här bli för ett lif i en stad, som ej blir gurmulen vil ett litet skämt, det må nu bestås af det lustiga Öresuad, de vyckfulia skyarna eller ett anspråkslöst, harmlöst menniskobarp, som blott har ett afandsvärdt företrädo: det att se iifvet och menciskorpa från deras roliga sila, och som önskar att alla andra ville göra detsamma. Och föröfrigt Hvem harmas på sparfven, som hurtig och lätt sin näring ur kornfälten hemtar. hvem vredgas på vindens förtroliga sätt, då lustigt med alla han skämtar; hvem grälar på solen, fast muntert hon ler åt allt hvad härnere på jorden hon ser? Hvi skulle ej menskan, det endaste djur, som undfått förmågan att skratta, af fruktan förqväfva sin högre natur och endast åt sorgerna skatta? Nog höfves det alla att blicken ha klar, ty vägen till grafven är icke för rar. Ja, lefve det hjertliga, harmlösa skratt, som smittar, men aldrig oss stöter! Och lefve det skämt, som tar af sig sin hatt då bror sin, herr Allvar, han möter! Och lefve hvar tjäril, som Jycklig och glad ej bryter en blomma, blott kysser dess blad! Ja, veten, god vänner, jag hoppas och tror att glädjen är blomman af lifvet, och sorgen ett rotskott, som frodas och gror, ej sällan af afunden drifvet. Ja, tron mig, om mera i verlden här logs långt mindre man då om dess leksaker Fr Eva.