Aftonbladet – 19 juni 1874, sida 3

ev Bref från Öresund. TI. Ianan jag säger ett ord om denna dags: fesiligheter — vi skrifva nermligen den 16 Joni — vill jag inlägga en allvarlig protest mot den förmodan, att vi ändå äro smittade af Göteborgsförtjugningsfeber, och jag hoppas att äfven kunna bevisa, att den till ställning, som i dag egde rum i vår glada stad, ej var någon öfversättning, utan en originalbit alltigenom. Jag anhåller att ingen må misstänka oas ha den förmätenheten att tro oss kunna hedra majestäterna med vår all af flaggstängor, våra likprocessionsdoftande granris obelisker, dito äreportar och gator; vår Evighet red brosch vid barmen, ett hotfullt lejon vid fösterga och brödrafolzens väls i sina händer, för att ej tala om vårt gamla hederliga rådhus, som klädt ut sig med spröten cch flaggor, som om det ville inbilla oss att det var en fjäril med nyss atvecklade visgar, ehuru det på sin höjd kunde göra anspråk på att likna en olionborre. Nej, så förmätna äro vi Helsingborgsboer sannerligen ej, stt vi skni!e tänka att majestätet hedrades af något så anspråkslöst och menlöst, fast, Gud bevars, vi visst icke dolde huru väl vi menade med dem, tvärtom kunde de iäsa välmeringaen i stora bokstäfvar på bicmolsblå botten: Välkomna! atod åer, och ofvanför med änna större bokstäfver: O S, en fia ursäkt, sade någon, för granrislokten och vår tidig: middagstimme troligen. Visa mi , som varit sä böflig, på samma gång så anspråkslös! Nej, jag upprepar det, vi hade och ha ej den djerfheten tro, att vår lilla tilställniog hvarken kunde kedra eller roa majsetäterna, vi väga icke ens boppas att den kunde förnöja de kungliga barnen, men den hedrade och roade oss sjalfva, och vi äro allt för goda undersåtar för att ej veta, att ingeni er till en koanzgs lycka, gläsjastrålande anleten, och det var just detta vi ville åstadkomma medelst förut uppräknade reqvisita, och det är detta som gör skilaaden eÅå stor emocllan vära festligheter och andra dylika för vår konnng och drottsiog. Och jag för ;j stäterna gågo bra snälla och resigoerale ut der de stodo i solhettan och börda på tal och sång, och för min delbar jag det begrepp om en korungs lycka, att den j kan stiga högre än till undergifvenhet för bimlena och de officiella talarnes behag; niltså har vårt hopp om attiycklig göra de höga gästerna j kommit på skam. Hir funnos visserligen kroppar med dåligz roatsmältöing, bufvudsakligen förorsakad deraf, att dessa deras organer ständigt ha för litet att göra, sch s5:0 tyckte, att man i t för flaggstänger kunde kaft dukade bord för fattiga qviunor och barn; jag vet dock ej om datta förslag framlades för festkamitn eller det helt enkelt undertrycktes sf den allmänna meningen, att det utan :vifvel skulle varit en lyckliggörande syna för de höga resknde, meg att det ä andra sidan kunde fått utseende af namhällsonstörtande tendenser — de kuugliga hat i sila tider ätit medan folket sett p5; i att folket skulle äta och kungen se på, ået kunde ej Å ani en stad, som står i ert så förtreligt förhållande till Garibaldi Datta må vira landsmän gunstigast bhetän ta och j klandra det at fastkomirta an a prograromset, som ej lamnade det rinte öfrigt att öovska. Elisr hvad kan väl ara umtänksammare eler mera lagnaude för den tätt sammanppackade wenniskomaxsan. som aerrll skölte harra, än att på den glödheta janidage sol od i sia mildagshöjd, se ala skickliga och m-naiekovaoliga lakare tilihande i fall man skulle bli träffad at solatgos, och den raska brar ären rede, i händelse vära hjeriavs varna lågor stigit för högt vid atfsjangandet at folkaången. Festkomita fö ade verkligen tacksamhet för det folknöje den beredde oss. om det ej redau i och för rig sjelt innebar en ab obeskriflig glädje att vura medlem af ee dylik komite, att iogen aunan belöning behöfs. Ack, hurn väl minnes jag ej, då ag lekie konungabesök med miva och lek kamsaternas dockor! Då var jag alltid med lem af festkomitn... mormors stora ullsax var den kurgliga vagnen, och ettpar arma kattangar dömdes till att vara dragare för den. Åf denna kända glädje, gom dessa förbaredelser till dockfestou skänkte mig, kan jag sluta till den för mig okända fröjden att vara mediem i en verklig festkomit vid ett verkligt kungabesök, något som jag aldrig kan bli, tack vare min brist oå högtidligt allvar vid dylika tillfällen; 1y det är en känd sak, att ju allvarsammare rolighetsmakare se ut, desto mera munterhet uppväcka de hos publiken, Men jag känner iogen afund; jag gläde med de glada menniskorn2, som framtrollade den stora l ulisaxen för mitt minze. Ack! de äro sä kert ändå jyckligara än jag var, när jag: som barn hurrade för saxen, ty för mig följde efter dylika festligheter ej sä sällan en skrapa och en katekeslexa; do få kanske påsot grannt på bröstet eller en ny titel, och det är eå litet som kan granna, så gumman när hon blankade träskorna, och jag tillägger, det är litet nog som gläder en förnöjsam själ. Sägen nu ej att vi velat efterhärma de dristige göteborgarne, som bestämdt hade majestäternas nöje till hufvudsyfte vid fe-1 sterna, utan kommen ihåg, att vi hade påj en gång ett både högra och ädlare syfte-l säl, vi ville att de akulle finna sin lyckal i vår, på samma gång vi — för att upp: repa ett af de svar på de inkast träkigal menniskor gjorde mot flaggor och granris — hembar stadens tacksamhet för de höga resande, som genom sitt basök visades att je trodde Helsingborg vara en frisk stad, och sålunda genom sitt modiga exempel banade väg för hundradetalz brunnsgäster och äito kronor i våra kassor. Hade Göteborg ett dylikt skäl att framiraga, hvasa? Nej för Helsingborgs originalitet gär jag i vattnet och kommer upp igen, om det vore så en gång om dsgen, så länge värmen räcker! Det är endast denna egen skap jag genom ofvanstående rader velat förfäkta, på det man ej må beskylla mig för diktarsanlag, då jag i mitt förra bref uttryckte dena förmodan, att åst var vår aktningsfulla tystnad vid de höga resandes besök. som förskaffat o38 äran af majestä ternas grannskap, och Aftonbladets läsare ur andra källor fingo erfara att här varit något siags nervskakande uppträde, ty jag vet nog att vi, liksom alla andra lyckliga, rikt begåfvade samhällen, ha våra afondamänr, som nog kunnat beskrifva festen och dess yra, men icke meningen deri, och det var dessa referenter som måste förekommasz, inars hade jag ej nämnt ett ord om hala sa. Men jag kan ej tåla, att man ej skil jer ose, nordens italienare, från hela don andra klunganaf nordens fransmän! A propos italienare, så få vi i morgon besök af landsmänp och lagdsmaninnor; signora Bianca Donadio. hvars röst liknar en ädelsten och hon sjolf en stjerna, så står det tryckt i da plakat, som ktfölja programmet Sizno