Aftonbladet – 16 juni 1874, sida 2

sa AERER FR SES BILAR EES TEE ER 0 KYRMARAERRETA I, De oaktadt frånvaron af ett dylikt intyg frånlg aflastaren, dels tyckes sjelfva sunda förnuftet framtvinga den slutsatsen, att — harr man, trots ett intyg, som fritog kaptenenf från allt ansvar inför köparen för varans, qvalitet, likväl dömt honom att ersätta ska-s dan — man hundra gånger hellre kan för-l: fara sammaledes, när helst ett sädantintygl elier ett sådant förbehåll till hans skyddlt icke fianes, Det analoga i rättsfallen lär!l nog förnuftigtvis komma att inskränkas1 derhän, att i ett eventuelt fall, liksom i det: passerade, en lastemottagare, med eller utan g skäl, finner sig missbelåten med varan elier!l priset eiler bådadera och, på ett eller an-t nat sätt, vill skaffa sig någon rabatt. Den af insändaren N. yttrade mening, att i Josephines rederi haft större skäl att be-! römma än att klandra konsul Clausens upp-1 trädande här vid lag, tords sålundå vidji något närmare eftersinnande få anses minst): sagdt förhastad. Detta om fartygsbefälhaf-Åq vares och rederiers ställning till denna sak. ls Hvad för det andra vidkommer de svenskel1 trävaru-exportörernes intresse ech den afl( förste insändaren i vårt blad (JE 78) ut-( redda frågan, om detta är oberördt af det!l gifna prejudikatet, så bör insänd. N., hvil-q ken säger sig sjelf vara trävaru-exportör,ls dåerom kunna döma bättre än vi; men hant har ej häråt egnat någon uppmärksamhet. !; I stället öfvergår han till en botraktelse : öfver tvistefrågan om s. k. rena konnosseji ment, hvarpå vi ej i detta sammanhang ega 1 minsta anledning att inlåta oss, ; Den näst följande insändaren, signerad X. :! (Aftonbladet JE 85 för 15 April), yttrar! rörande sjelfva det ifrågavarande rättsfallet! ingenting annat, än att meningarna äro de-; lade bland skeppsredare och exportörer här hemma om hr Ciansens uppträdande, samt att, om något fel blifvit begånget, skulden derför lär drabba kaptenens franske advokat, men ej hr Clausen. Hvad nu det förra, eller de delade meningarna, beträffar, så förnekas det så mycket mindre af oss, som vi ju här ofvan påpekatl insändaren N:s, förut i detta blad medde lade försvarsskrift för hr Clausen; men deremot kunna vi ej undgå att nämna, att vi ännu ej försport mer än ett enda instämmande i samma åsigt, också undertecknadt af någon N. (i norska Morgenbladet), och att vi deremot veta, att den af oss uttalade motsatta åsigt hyllas på många håll, der insigt i ämnet ingalunda saknas. I frågal. åter om det senare, eller den gvenek norskel konsulns absoluta skuldlöshet, torde vi få påpeka för det första, att han sjelf offentligen berömt sig af sin ledande andel i saken — hvilket ju förbjuder att betrakta honom såsom alldeles främmande för densamma — för det andra att hans åtgärd, såsom förut i detta blad blifvit upplyst, omöjliggjort den af flere svenska exportörer påtänkta appell mot domen, samt för det tredje att han i en till kommerskollegium aflåten samt af detta på god tro och utan vidare insigt i ämnet offentliggjord skrif.: velse varnat fartygsbefälhafvare mot undertecknande af rena konossement å trävarulaster, hvilket ju yttermera bevisar, kuruledes han sjelf betraktar sin glorrika, aledande andel i en sak, hvars utgång han vill göra gällande såzom norm för framtiden. Det tjenar sålunda till intet, att insändaren X, frikänner konsuln från all skuld, när denne sjelf vidkännes och gör anspråk på den ära af utgången, som från en annan synpunkt — vår och många andras — betecknas med ett annat namn. Men det var icke förnämligast denna särskilda fråga, som framkallade insändaren X, på skådeplatsen, utan våra anmärkningar om konsulatväsendet i det hela och i synnerhet om befordringarna inom konsulsstaten. Vi hade tillåtit oss att erinra derom, att) grundlagen ej vet af andra befordringsgrunder än skicklighet och förtjenst, samt att grundlagens föreskrift, att konungen må entlediga förtroendesysslors innehafvare (t. ex. konsuler), när han pröfvar rikets tjenst det fordra, råkat ut för den förvända tillämpning, att man väl aflägsnat en förtroendeembetsman, hvilken såsom folkrepresentant ådragit sig ministerielt missnöje, men deremot låtit den notoriska oduglighe ten sitta qvar t. ex, i en konsulsbefattning, ehuru rikets tjenst i åratal påkallat användning af den myndighet, 235 Regeringsformen förlänar K. M:t. Vi fasthålla, utan någon som helst inskränkning eller förändring, detta yttrande, hvars befogenhet insändaren naturligtvis mycket väl känner, och gå nu att undersöka beskaffenheten af hans svar. I fråga om n. v. konsuln i Calais upplyser ing., att hr Clausen bland tolf sökande var den obestridligen mest meriterade, och att han uppfördes i främsta rummet af så väl kommerskollegium som af norska indre departementet. Härvid skola vi villigt medgifva, att vi, som känna att andra inflytelser gjorde sig gällande till den mest meriterades. förmån, oriktigt förmodade; att kommersekollegium, som näppeligen numera hyser någon smickrande uppfattning af ifrågavarande persons lämplighet för platsen — hvarom insändaren antagligen har lätt att förvissa sig — redan då var i tillfälle att gifva ett godt råd vid tjenstens tillsättande; vi förneka ej, att vi begått ett misstag i denna vår gynsamma uppfattning, men drista föreställa oss, att detta misstag fullt uppväges af vederbörandes misstag i sjelfva åtgärden. Beträffande åter 3 35 R. F. sva rar insändaren, att detta grundlagsbud tillämpades senast den 10 sistl. December, då vicekensuln i Philadelphia blef för tjenstefel afsatt och en annan i hans ställe utnämnd. Med bästa vilja i verlden kunna vi i detta svar icke se ett ofrivilligt missförstånd, utan måste deri finna en, af det polemiska syftet ingalunda ursäktad, afsigtlig misstydnivg af våra, såsom vi fortfarande våga tro, tillräckligt klara ord. Att vi ej afsett den åberopade grundlagsparagrafens tillämpning, när någonting sådant inträffat, som vederbörande ej kunna undgå att anse för tjenstefel, och hvilket antagligen måste vara ganska graverande, innan det enligt deras tålmodiga och skonsamma law of equity varder så betraktadt, bör vara fullkomligt tydligt för hvar och en, som vill fatta hvad vi sagt; för hvar och en, som i sådan afsigt läser våra ord, blir det då ock tydligt, att ins, ej lemnat svar på tal. : Insändarens yttrande, att utrikesdepartementet med nöje meddelar upplysningar, och att genom anlitande af denna källa säkert många misstag och obefogade beskyllningar kunna undvikas, öfverensstämmer till sin förra del utan allt tvifvel med verkliga förhållandet; vi skola ej heller underlåta att draga nytta af den lemnade anvisningen, shuru vi förntsätta, att det någon gång ej torde bli oss möjligt att skåda de meddelade faktiska upplysningarna i den tilläfventyrs åtföljande officiela dagern. Om den senare delen åter af anförda yttrande kunna vi så mycket mindre hysa någon mening, som vi alls icke känna, hvilka många misstag och obefogade beskyllningar ins. åsyftar. I våra spalter ha de ej förekommit, så vidå ej ins., med användning af ett ity tall nog oegentligt språkbruk, äfser de hemställanden till vederbörande, som vi någon säng tillåtit oss, att meddela allmänheten mt 3 ÖS GG G c DM hk at kr få Då ÅA Ar Vt (TO CL IRA ct ft VT VA ko rt rt TR KRA rr RS ER KN JR RR Hr förkö RK Bm KR R—————LL nh