Aftonbladet – 16 juni 1874, sida 2

EEE NERE STOCKHOLM den 16 Juni. Man har någon tid på vissa håll varit: ganska stark rörelse, för att söka bestrids giltigbeten eller förringa vigten af de an märkningar, som dels af oss, dels af en in sändare i vårt blad framstälts med anledning af en, inom vår kommersiella verld myc ket omtalad, åtgärd af svensk-norske kon suln i Calais. Sakens sammanhang var i korthet följande, Sedan hrr Valdelievre å Destombes i Calais befraktat briggen Jo sephine, kapten Andersen, att från deras ombud i Luleå till nyss nämnda franske hamn öfverföra en trävarulast, samt denna anländt till bestämmelseorten, vägrade last emottagarne att utbetala fraktbeloppet, hva dan kaptenen nödgades instämma dem för handelsdomstolen på plitsen, hvilken — ef ter lastens besigtigande och den befunna skadans värdering till inemot 4300 francs — dömde kaptenen att ersätta skadan. emedan han, som haft kännedom om lastens underhaltiga beskaffenhet, ej derom gjort anteckning å konossementet och sålunda be dragit lastemottagaren, Under erinran. dels att konossementet hade den vid trär varuskeppning från Sverige vanliga lydel. sen, dels att enligt certepartiets uttryckliga ordalag fartygsbefälhafvaren blott hade att från befraktarnes factor i Lule öfver föra lasten och sålunda på intet sätt iklädt sig någon skyldighet att kontrollera eller ansvara för dess qvalitet, samt dels att det, under rättegången, mot kaptenen åberopade intyg af befraktarnes ombud i Luleå formligen förklarade, att icke kaptenen utan aflastaren vore köparne ansvarig för varans beskaffenhet, hänvisa vi i öfrigt till den utförliga belysning af ämnet, som förekommer i denna tilnings AZ 78 för den 7 April detta år, der man äfven finner, huru svensknorske konsuln i Calais väsentligen medverkat till denna förundransvärda utgång, i hvilken affärsmännen genast förutsatte ett för vår skeppsfart på Frankrike särdeles betänkligt prejudikat. — Vi kunna nu tilllägga, att det ej dröjde länge, innan denna förmodan vann bekräftelse; under åberopande af handelsdomstolens i Calais utslag har ett fartyg med trälast från Norge nyligen rönt en dylik behandling, i det att kaptenen fick släppa till, om vi minnas rätt, omkring en tredjedel af fraktbeloppet. Efter denna kortfattade påminnelse om de faktiska förhållandena vända vi oss till de insändare, som tagit till orda till konsul Clausens förmån, eller mot de allmänna anmärkningar om vårt konsulatväsende, hvartill i fråga varande sak gifvit o2s anledning. Den förste af desse insändare, som tecknar sig N (Aftonbladet, AZ. 84, för den 14 April), räknar sig bland deras antal, som ifrigt önska ett förbättraåt konsularväsen, och erkänner behofvet deraf, men anser dels hela asledningen till handelsdomstolens märkliga dom vara att söka i det af befraktareombudet i Luleå till fartygsbefälhafvaren utfärdade, här ofvan omnämnda intyg, dels äfven utgången i det hela taget förträfflig, eftersom ju rederiet af ombudet återfått den del af fraktbeloppet, gom afprocessades detsamma i Calais. Det är oss ingalunda möjligt att dela denna uppfattning, Hvad först angår kaptenen eller det af honom representerade rederiet, kunna vi alldeles icke finna det med rättvisa eller billighet fören ligt, att dessa, efter att ha fullgjort sitt åliggande i enlighet med fraktaftalet, obehörigen inblandas i en tvist mellan aflastare och lastemottagare, drabbas af besvär, tidsspillan och obehag, fråndömas en större eller mindre del af ett uppsegladt fraktbelopp, för att sedermera på vinst och förlust söka uvokräfva den hos den andra af de två parter, hvilkas rättstvist så behändigt förvandlats till ett kraf mot den genom ett formligt intyg från allt ansvar inför köparen fritagne fartyggbefälhafvaren, och för att slutligen i bästa fall, eller om ersättningsanspråket mot aflastaren röner framgång, uppföra sina processomkostnader (i nuvarande fall 1,500 francs) såsom lärpengar för den vunna erfarenheten, huru lag och rätt stundom skipas, när en svensk konsul biträder med sina bona officia och tager en ledande andel i sakens debatt. Vineka ej, att det tilläfventyrs mången gång skulle vara beqvärmt för en part, som änsåge sig ha ringa utsigter att vinna mot sin rätta och egentliga motpart, att kunna från denne öfverflytta sin talan till tredje man vch få den senare enligt konstens alla regler dömd; och vi betvifla ej att, derest lagen medgåfve ett så egendomligt förfarande, den Individuela rättskänslan stundom skulle, såsom i det föreliggande fallet skett, frivilligt afbjelpa ett -oförskyldt lidande, der lagens och rättskipöligens högsta rätt varit den högsta möjliga faktiska orätt, men vi kunna icke tro, att denna något osäkra utsigt kan för menniskor i allmänhet innebära någon särdeles stark lockelse att antaga och godkänna den nya jurisprudens, i kraft hvaraf man tager för hufvudet första, bästa person, gom fins till hands och lätt kan ätkommas, i stället för att vända sig mot rätte vederbörande. Insändarens förraodan, att prejudikatet väl förnuftigtvis endast kan antagas hafva sin tillämpning i fullkomligt analoga fall; d. v. s. der en sjökapten lyckas utfå af aflastaren ett dokument sådant som det hr Palmgren utfärdat, och att sådana fall måste hänföras till de mest sällsynta undantag, förefaller oss ej heller mycket lugnande, Låt vara, att dylika inj :yg, som det af hrry Valdeligvres Des-!4