Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

kommit upp på verandan, såg jag — sjel ogedå — Lani och min hustru; hans arma omslöto henne, hennes hufvud hvilade mo hans bröst, och mitt öra träffades af någr ord som, ehuru otillräckliga för lagen, tyd ligt nog yppade för mig hennes otrohet. C Gud! huru gränslöst jag led — ung, för troendefull och till ytterlighet känslig fö allt, som rörde heder och ära, var det et grbpslag åt alla mina bästa illusioner at Anna mig bedragen för denne ovärdige ri vals skull. Store Gud! huru gräslig mi skam syntes mig. Violets händer slöto sig konvulsiviskt om kring hans och hennes ansigte talade om de! djupaste förfäran. O, min dyraste, min dyraste, att jag kunde hämna dig ! Döden har gjort det, min egen engel De få ord, som gåfvo dödsstöten åt min blinda tillit och hvilka för mig blottade de spel, som under gästfrihetens täckelse be drifvits, voro mig nog. Äfven under ögon blickets fasansfulla bedöfning hade jag till räcklig sans att icke förnedra mig till el spion e!ler göra mig löjlig inför den man som fläckat min ära. Jag trädde bullersam in i rummet och då hörde de mig. Lan hade samvete nog att se brottslig och skam flat ut; senast dagen förut hade han begär och fått ett penninglån af mig. Jag min att jag orubbligt behöll lugnet och fattnin gen; man får i stunder af dylik ångest oci lidande en märkvärdig beherrskningsförmå ga. Jag pekade för honom på dörren oci ban slokade af som en strykrädd hund. Se dan han gått, var jag lempad ensam me min hustru — undrar du på, att jag me denna benämning sedan dess förenat begrep pet om allt det sämsta, mest samvetslös och bedrägliga — en fördömelse, från hvil