Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

löratsätinlng ÅfE Ian Ivckas övertala den turkiska paschan, vill jag Upplyst onom om, att just denna turkiska paseha, eller getere Uvernören på Libanon, är en europt — en kristen, och att hr C. L. kan vara fullkomligt tiyggad för, att nämnde pascha, lika litet som de öfrigg, 8 ifrågasätta någon delning af hans -skatter-. Hr C. L. har med sin allt genomgående sjelfklokhet påstått, att man i Örienten må söka med Diogenes lykta för att finna en hederlig man. Detta yttrande är så mycket djerfvare, som det afser en nation om 40 rnillioner själar och om hvilken ban dessutom förutskiskat den upplysningen, att han för dess bedömande ask: nar nödig fullkomlighet. i Uti detta sitt yttrade omdöme om Orienten gör sig hr C. L. emellertid förfallen till en svår inkonseqvens. i så fall, att han i samma bref, på annat ställe, säger: att han, genom en arabisk väns hjelpsamma hand, lyckats undanrödja stora svårigheter-. Det låter besynnerligt att hr C. L. uti ett land, som, enligt hans påstå ende, uteslutande består af depraverade individer, dock lyckats finna såväl vänskap som hjelpsamhet. Hr C. L. borde ej genom en dylik inkonseqvens ha gifvit anledning till konklusioner, som måste blifva mindre smickrande för honom sjelf. . De förenade rikenas handel och gjöfart med turkiska riket är ej obetydlig, enär, förutom antalet af ett par hundra svensk-norska fartyg, som årligen passera de förenade rikenas generalkonsulat i Konstantinopel, man under samma tidrymd kunnat räkna 40 till 50 svensk-norska fartyg, som, med laster härifrån, blifvit expedierade till Turkiets hamnar i Afrika och Åsien. Att vår handel, specielt med Syrien, för närvarande är af ringa betydelse, vill jag gerna inrymma, dock torde förändrade förhållanden derutinnan, måhända snart nog, inträda. Ty så snart den emellan Alexandrette och Bagdad projekterade jernvägen kommre till stånd, skall den syriska kusten för den stora verldshandeln, och särskildt för Occidenten, blifva af stor betydelse. Jag betviflar att hr C. L. tänkt på denna omständighet, när han nedskref sitt förslag, att förflytta svensk-norska konsulatet i Saida till avtingen Juffu eller Jerusalem. Så ,förnuftigt hr C. L. än vågar påstå detta sitt förslag vara, så befarar jag, att vårt utrikes departement ej delar hans åsigt, så mycket hellre som vid upprättande af konsulater nämnda de partement säkerligen, endast i sista rummet, afser pilgrimmernas intressen. Innan jag afslutar demna artikel, anser jag mig böra göra ett sista tillägg. Hr C.L. yttrar bland annat: Sjelf stack jag häromdagen ett 10 francs-stycke i handen på tulldirektören för att få utskeppa några antiqviteter.Bästa hr C. L.! Då ni uti edra öfriga uppgifter visat allt för ringa sanningskärlek, må ni ursäkta mig, att jag, för min del, ej sätter tro till denna er historia. Men, äfven under antagande att hvad ni sagt vore fanning. hvem tror ni då är mest brottslig och hvem bidrager väl mest till korruption, den som gifver-, eller den som -tagermutor! Om nu detta kan antagas vara eqvivalent, så står dock fast, att den af parterne, som omtalar saken i afsigt att skjuta all skuld på den andre, å karakterens vägnar näppeligen kan anses vara den bäste. Stockholm den 9 Juni 1874. O. F. Öberg. Turkiska rikets generalkonsul härstädes.