Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

tern. Det är midt på bänkraden. Med knarrande steg tränger man sig förbi alia damerna, som nödgas resa sig upp, hvarigenom ej blott dessa störas, utan alla grannarne och i synnerhet de som sitta närmast bakom för en god stund gå miste om hvad som förehafves på scenen. Man tränger sig fram utan att fälla ett enda ord om tillgift för den olägenhet man åstadkommer. Man trampar berrar och damer på fötterna, utan att anbålla om ursäkt. Men hvem frågar efter det, när man kontant köpt sin biljett? Ändtligen är man framme och slär sig pustande ned på platsen. Man snyter sig nägra gånger, och det är icke en sakta, blygsam näsputsning, utan en potentats högljudda och genomgående näsrensning, som öfverröstar till och med sjelfva bleckewv i orkestern. Hvem har väl rätt att göra invändning mot en snytning, då man ej snyter någon annan än sig sjelf? Derpä snusar man lika bullersamt och så hostar man en stund och harklar sig och skrapar med fötterna och vrider och vänder på sig. När akten är slutad, skall man naturligtvis ut och förfriska sig och då tvingar man åter hela raden af damer att resa sig, och man tränger sig förbi dem utan att bedja om ursäkt, hvilket upprepas under hvarje mel lanakt. Friherrinnan på aktier snyter sig icke så hårdt och snusar ej, men hon har fått till granne en af siva väninvnor, som hon kanske egentligen afskyr, men med hvilken hon börjar ett lika vänskapsfullt, som högljudt samtal, hvilket fortsättes under hela pjesen, vare sig att det är tal. eller sångpjes. De som sitta framför vilja kanske hellre hafva reda på styckets innehåll, men de nödgas höra på de begge fruntimmernas anderika samspråk, och de som sitta bakom få sin förströelse ej endast derigenom, utan ock genom att hafva blickarne fästade på de jättelika hårpyramiderna, som helt och hål let fritaga dem från att anstränga ögonen med att se på skådebanan. Att klaga tjenar till ingenting. Derför fogar hvar och en sig i sitt öde och visar samma ringa undseende för alla andra. Det är också en sida af den stockholmska artigheten i våra dagar. På föreläsningar kommer man äfven sent, slår härdt i dörrer, vandrar med buller och bång ned åt gången, harklar och hostar och gör allt möjligt oväsen för sina pengar. Mamerna breda ut sig och föra äfven der högljudda samtal. Det tjenar tillingenting att bedja dem något litet maka åt sig, ty de sitta på sina rättigheter, på en plats, som visserligen icke är numererad, men be: tald, och det faller dem icke lägligt att flytta på sig för att lemna rum ockeh åt en annan, gom betalat sin plats. På soupern gäl: ler det att komma först till ostronfatet ech skrapa åt sig de flesta ostronen, liksom de flesta och bästa bitarne af hjerpen. Den som kommer efteråt får se sig om bland qvarlefvorna. Hvem kan bjelpa det? Man ar sig sjelf närmast. Så öfver allt i umgängeslifvet, i det offentliga och det enskilda. Gud vet om icke den stockholmska artig heten är en saga blott. Har hon verkligen funnits till, så finnes hon icke mera.