Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

för att misstänka, det någon skulle kunn: fläcka den. Min tillit och min säkerhe blefvo sorgligt skingrade. Sylvia pockad envist på offentliggörandet af vårt äkten: skap. Förgäfves bönföll jag henne om upp skof; min far låg nemligen på sin dödsbädd och läkarne hade förklarat, att den minst: häftiga sinnesrörelse kunde hastigt afklipps hans lifstråd; sedan jag förlorat honom — hvilket måste inträffa inom några få måna der — var det min mening att inför verl den presentera henne som min hustru och bosätta mig i England, hvarest en större egendom just nyss genom arf tillfallit mig En sådan, i all foglighet framstäld begä ran skulle säkerligen bevekt hvilken annar qvinna som helst; henne passerade den ohörd hon bemötte den endast med obeskriflig: utbrott af en otämd vrede. Jag vägrade att våga min fars lif för tillfredsställande af hennes nycker — derat följde ett resul tat, henne i mina ögon så förnedrande och mig så kränkande, att jag på flera dagal ej kunde förmå mig att ånyo komma i hen nes närhet. Min kärlek hade, under de ide liga oförrätter jag led och den hänsynslös: grymhet, hvarmed jag behandlades, förtvi nat och dött. För sent kom jag till insig om den ohjelpligå dårskapen af ett tidig äktenskap — så mången mans lifslång: elände. DR jag en förmiddag återigen be slöt mig att gå tillbaka till hvad som kal lades mitt hem, men var mitt helvete, stod fönstren i flera af rummen öppna; jag gicl genom trädgården öfver verandan och in trädde oanmäld. Huru man från sådan: dagar af dödsqval erinrar sig äfven de minsta småsak! Jag minnes huru solstrålar ne lekte på de glödande drufvorna, burn jag under vägen genom parterren, böjde mij och Inktade på några Wlommur. DB ja