Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

billa er icke att jag ämnar genom eh vän lig helsning till baka göra mig något omak. Det är så dessa damer helsa på dem som vilja visa dem sin aktniog eller åtminstone sin artighet, för öfrigt mycket opartiskt med samma qvinliga, d. v.s. oqvinliga ohöf lighet mot alla, utan afseende på några mildrande omständigheter. Att en vänlig helsning är ett uttryck för ett välvilligt sinnelag, det känna de moderna damerna icke eller derom bekymra de sig ej. Det är ej fråga om att vara välvillig, endast om att vara grant klädd och se morsk ut. Det är just detta, som de tro tillhöra den goda tonen. Man må ej föreställa sig att det är af blygsamhet, som de unga damerna eller de gamla, som vilja leka för näma, lagt bort den gamla stockholmska artigheten, utan det är emedan det anses höra till fashion. Avt ett fruntimmer skulle kunna sjelf helsa först på en karl, har länge ansetts som icke comme il faut, men nu räknas äfven dit att svara på helsningar. Stockholmarne hafva ännu icke åtmin stone helt och hållet antagit stockholm skornas sätt att helsa eller, rättare, sätt att ignorera helsningen. Det finnes knappt någon manlig medlem af vårt samhälle, hvilken till fullo godkänt icke-hatt-aftagnirgs-grundsatsen, ehuru det är en grundsats, som mycket väl kan låta förena sig med sann artighet, då man alltid kan med handen, hufvudet och blicken åstadkomma en artig helsning. Men äfven det manliga slägtet i Stockholm tyckes vara benäget att allt för gerna följa det exempel, som kommit från England eller Amerika, och som tyckes med eller utan transito-stämpel från svenska vestkusten, anse tillräckligt att man skaffar sig sjelf så mycken bejvämlighet som möjligt, utan afseende på niras, samt att genom trumpenhet och ofta dryghet, hvilket benämnes ett rättram sätt att vara, göra sammanlefnaden treflig. Det har gått så långt, att i detta Stockholm, som varit ausedt för så artigt och älskvärdt, kör man snart hufvudet i väggen, endast för att vara rättfram,. Men det kommer sig kanske af den affärsbrådska, som också importerats från främmande ort, en brådska som kan Vara mycket aktningsvärd, men som äfven kan vara följden af ett jobberi, hvilket ej har något med det verkliga frambringasdet, den verkliga omsättningen och den verkliga välmåran attskaffa. Under affärsbrädskan, denna må hafva hvilken orsak eom helst, har man naturligtvis icke tid att vara älskvärd. När en fransman — vi erinra derom, eftersom man ännu envisas med att kalla oss nordens fransmän — stiger upp i en omnibus, helsar han på dem som sitta i omnibusen före honom, och de helea honom till baka. Råkar han att vid en skakoing af vagnen stöta sin grannes armbåge eller komma för nära hans fot, ber han artigt om ursäkt. När han stiger ur omnibusen, helsar han åter, äfven om brådskan är allrig så stor. Samma förhållande är det i en jernvägsvagn eller hvar för öfrigt med varandra obekanta personer sammanträffa. Möter en fransman en person i trappan i ett hus, helsa de begge, äfven om de allleles icke känna hvarandra. Det är en yttre höflighet, som ingenting betyder och som utöfvas af gammal vana, utan att tågon ns tänker derpå, kan invändas. Låt vara, men det är behagligt och gör en ganska ipgenäm, men för oss ingalunda smickrande motsats till vår stelhet och bristande uppnärksamhet, när vi komma in i en omnious eller i en jernvägsvagn och trampa varandra på fötterna, knuffa hvarandra och göra hvarandra allehanda olägenheter, 1tan att tänka på att bedja om ursäkt. Nordeng fransmän! Nej, nordens oborstade engelsmän eller tölpaktiga amerikarare — dit syfta vi. Moan har naturligtvis cke tid att tänka på ens den allra torfti saste uppmärksamhet mot andra, när man skall skynda sig med sitt business, fundera på att grunda tusen nya företag, skaffa sig nya aktier, göra sig af med gamla, köpa hus ena timmen och sälja dem den andra, spekulera i fast och löst, godt och dåligt ch bara hafva det materiela förvärfvet till aufvodsyfte, att på hvad sätt som helst och ok så kort tid som som möjligt skaffa sig mn storartad förmögenhet. Om man änna cke är rik, så tänker man blifva det, och ikedomen har naturligtvis ingenting att vöra med artigheten. Se på den der banknenniskan, den der vandrande sedelstocken, ir han artig han kanske? Behöfver han ara artig? Bugar icke hela verlden för ionom, äfven de som annars aldrig böja ygg? Skulle han kanske vilja visx en an jan menniska en liten uppmärksamhet? Ivilken löjlig fråga! Har den ofta ganska öjliga adelshögfärden någonsin varit så tyf i nacken, som aktiebaronerpa och obli satiorsgrefvarne? Och då litet hvar nu öker att göra sig till baron på aktier, så tunna vi snart taga farväl af den stock wlmska artigheten. Ingen enda af oss skall m någon tid ens veta hvad artighet vill äga. Skulle nägon artig person, vare sig nan eller qvinna, kunna här påträffas om ågra år, varder det rara exemplaret sanolikt uppstoppadt och förvaradt i Hazelii nuseum såsom ett prot på en försvunnen ids odlingsgrad, nägot som man betraktar ksom mycket kuriöst och åt hvilket man krattar. Men så baron på aktier man än är, förummar man icke att gå på teatern, helst peran, till och med någon gang på en föeläsning, och friherrinnan på aktier går ifven dit. Man kommer något sent, ty man ar naturligtvis icke tid att komma förr, nen hvad gör det. Man må väl hafva rätt tt komma när man vill, då man har betaat sitt inträde? Operan är redan börjad. Man har sin plats på parkett, ehuru ens varande eller kommande förmögenhet egentisen skulle fordra en fåtölj på amfiteamh Il TR är RNA RN BN TRON FI RR AR DNR IAN DE så ÄR VR