Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

Som han var fattig och hade intet att göra. inqvarterade han sig sjelfbjuden hos henne. Dä jag hemkom, fann jag vanligen honom mad några af hans gelikar — råa, odugliga mauvais sujels — rökande och, drickande inne i Sylvias rum, under det hon, behagsjukt småleende, iklädd de dyrbara drägter det varit min förnöjelse att slösa på henne, låg på sin hvilsoffa, viftande med solfjä dern eller konäppande på guitarren. Hen: nes melodiska, smekande röst hade för mig varit et: af hennes förnämsta bebag, men sedan vi blefvo gifta, sjöng hon aldrig då vi voro ensamma. Bortskämd som jag var i umgängeskretsarne af Italiens äldsta adel, förefull mig dessa unga mäns sällskap i högsta grad osmakligt; men jag var så sjuk till sinnet och så trött på de ideliga uppträden som väntade mig, då jag trädde öfver hem mets tröskel, att till och med deras när. varo var mig dräglig, emedan den afledde de fruktade stormarne. Den af broderns vänner, som förnämligast besökte vårt hus. var en artist vid namn Lani, en ung karl utomordentligt vacker i den gröfre, oföräd: lade stilen. Med sin högljudda stämma, sit simpla väsende och sina sökta, råa qvick heter var han mig särdeles vedervärdig Han behagade emellertid Sylvia, ett faktum. vid hvilket jag ej fäste någon betydelse, ty jag har af naturen aldrig varit misstänk sam och är ej en af dem som anse, att om en qvinna är road af en annan mans gäll skap, hon derföre behöfver vara sin make otrogen. Har en man ej större visshet om sin hustrus tillgifvenhet än den han får ge nom att klosterlikt utestänga henne frår verlden, så är ej skatten mycket värd. En obepröfvad trohet är ingen trohet. Att vars svartsjuk på Lani föll mig således aldrig in; jag höll min ära alltför högt i helg