Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

Den Stockholmska artigheten. Vi stockholmare hafva haft rykte för att vata artiga och förekommande i umgänge. Det är en ötverlefva från Gustaf den tredjes tid, säga de som föreställa sig att allt fiat och behagligt, qvickt och älskvärdt då med ens spirade upp i Sverige, blomstrade och bar frukt, som kunde räcka till för all framtid. De som vilja smickra ett senare firstehus påstå, att artigheten ej går längre tillbaka i tiden än till Carl Johans ankomst till Sverige. Det skulle således vara han, fransmannen, som lärt oss att ej vara tölpaktiga och styfnackade eller låta sjelfviskheten allt för bjert framlysa. Åter andra mena, att den stockholmska artigheten endast vore en följd af hvad som ligger i det svenska folkgrunddraget, något som vi skulle ega gemensamt med Frankrikes folk och som nätt sin högsta höjd redan för mycket länge sedan i vår hufvudstad, liksom det franska angenäma umgängessättet haft sin fullkomning i Paris. Hvar och en af dessa förklaringsgrunder må gälla hvad han kan: visst är att vi verkligen ansetts för belefvade menniskor, och man har hört främlingar, till och med danskar, försäkra, att bland de tre skandinaviska folken är det obestridligt svenskarne samt främst bland dessa stockholmarne, som mest visa det fina, förekommande och välviliga sätt, hvilket gör umgängeslifvet så behagligt. Hafva vi verkligen förtjenat detta beröm? Ja, torde vi kunna svara utan att anses ailt för egenkära, vi hafva varit ett artigt folk. Men huru vida vi ännu äro det, våga vi ej säga. Vissa tecken tyda till och med derpå, att vi nu gå i en annan riktning. Se der på promenaden t. ex. denna vackra skara af fina damer, ej blott fina i det yttre, utan verkligen bildade, d. v. s. som gått i någon af våra förnämsta flickskolor eller haft tillgång att på annat sätt inhemta hvad man kommit öfverens om att kalla bildning. De äro sällskapslifvets blomma gemensamt taget och äfven hvar och en för sig. Något ädlare kunna vi svårligen uppvisa. Ni går dem förbi och egnar dem en artig helsning. Vi hoppas att ni ännu har så mycket af den stockholmska belet venheten qvar, att eder helsning verkligen är artig, sådan som höfves den bildade mannen, när han möter en representant af den qvinliga älskvärdheten, Men huru besvarar den qvivliga älskvärdheten denna artiga helsniog? På sin allra högsta höjd med ett uppmärksammande ögonkast och en liten, mycket liten bufvadböjning. Detta är fallet, om den som helsas icke är just så särdeles ung, men tillhör en af samhällets högre klasser, der qvinnan ännu icke alldeles glömt atv hon bör vara höflig mot alla samt att hon derigenom ingalunda träder sin egen värdighet för nära, utan att tvärt om hon stadfäster sin egen värdighet genom att erkänna andras, Böjningen på hufvudet kunde visserligen vara litet mera markerad, men man bör ej glömma att det icke är så lätt att röra ledigt på ett hufvud med nutids hårbyggnad, på hvars spets kanske, såsom couronnement de Vedifice, en kolossal Giraffkam reser sig. Mun för under nuvarande förhållanden vara ganska nöjd med den lilla böjningen och den der uppmärksammande blicken. Är den helsade damen deremot ung eller tillhör hon en klass, som just icke står på högsta trappsteget i samhället, utan afseende på hennes ålder, är böjningen ännu mycket mindre, stundom till och med fullkomligt omärklig, samt ersättes antingen af en liten spotsk kastning på hufvudet eller en mycket ful knyck, så vidt ej den unga sköna eller den gamla enfaldiga, som derigenom tror sig vara förnäm, föredrager att icke det rivgaste röra på chignonstocken. Den uppmärksammande blicken finnes alldeles icke till. Styf i nacken och armbågarne tryckta tätt intill sidorna, blicken antingen stirrande rakt fram eller med ett högmodigt uttryck liksom frågande: Hvarför får jag ej vara i fred, när jag är ute och låter skåda min eleganta toilette? Se på mig gerna, jag önskar ej bättre; beundra mig och min nya polonaise och mitt chic; helsa på mig också, men in