Aftonbladet – 10 juni 1874, sida 3

att fortsätta resan, stannade han på ege bevåg i en liten by. vid namn Montepulto icke långt från Cachiano. Denna end handling af en tjenare, hvars trohet mo mig och min far ej skulle gjort någon upp offring af honom omöjlig, ledde till mitt lif olycka. Jag var genom sjukdomen reda! allt för viljelös att kunna motsätta mig Anzolettos beslut, och då vi körde in pi gärden till ett litet dåligt, förfallet värds hus, passerade byns prest just förbi och er bjöd mig atttaga in i sin bostad. Jag hade ej kraft hvarken att afslå eller mottag: anbudet, men Aozoletto uttryckte ifrigt sir tacksamhet och jag fördes till det lilla pa storsbostället, hvarest jag läg under någrs dagar fullkomligt medvetslös om hvad som försiggick omkring mig; jag kände endas att jag led och drömde. Då jag en aftor vaknade till sans ur den länga, emellanå: af yrsel afbrutna sömnen, göt den nedgåen de solen sina sista glödande strålar in ge vom det af täta vinrankor beskuggade fön stret. Anzoletto hade somnat på golfve! vid sidan af sängen, och vid hufvudgärder satt en qvinna af öfverraskande skönhet — vacker, men icke såsom du, Violet. Då syntes mig hennes ansigte englalikt, sedan fann jag — Gud förlåte henne — att hon var en afgrundsande. Hon var brorsdotter — några sade dotter till min värd — pre: sten i Montepulto, hennes ålder var tjugo fem år — när mannen älskar en qvinna äldre än han sjelf, bringar det sällan lycka — och hennes skönhet oemotståndlig, en toscansk typ med blondt här och länga mandelformade mörka ögon, hennes rörelser voro behagliga och hennes röst den mest välljudande, dessutom egde hon en aristokratisk hållning; presten lär också hafva varit af någon adlig, ehuru afsigkommen familj; kan varen tyst, sluten menniska, missnöjd med sin ansprikslösa ställning i Montepulto och attdöma af hans beteendemycket religiös. Jag vaknade, som sagdt är, för att se Sylvia da Castrone vid min sida; under det lingsamma tillfrisknandst var hon ständigt