Aftonbladet – 9 juni 1874, sida 3

till sin skiereste,, Köpenbamnspigan till den besökande kamraten från landet cch bonden till sina barn, och alla blicka de med rörelse ut på den med murgröpa omspunna grafven, kring hvilken de odödliga mästerverken hålla vakt, ifall någon annan behöfdes än folkets vördnad, kärlek och beundran. Och Molins Bältespännare, som fick tum-; men afslagen, fontänen som kyssteu af sodavattensbuteljen! -— — mumlar uppsven-. sken, Ha ni varit på tafvelutställningen å Charlottenborg? Icke! Nå, dit måste ni gå; der er yndigt! säger kyparen, som serverar ; vår middag, der er deiligt! utropar professorsdottern, som håller oss sällskap, medan vi: vänta på hennes föräldrar, der er udmer-! ket, försäkrar fru professorskan, vi ba dygtige maalere, bekräftar professorn, Ni äro här för att se påatställningen, ; antager vår värdinna, sjag har hyrt utrum; till mårga svenskar, som kommit hit blott: för densammas skull, tillägger hon med lätt förlåtlig stolthet, och så tåga vi af till. konstens palats vid Kongens Nytorv. Det är tidigt på annandsgs morgon, några få fina herrar och damer glida sakta och ljudlöst genom salarne, men snart kommer herr och fru Sörensens stora familj, af hvilken vi i går sågo så många medlemmar hos Torvaldser, och åter börjar upp-svensken förvånas. Der stannar en brunstekt ung soldat med sina icke mindre glänsande följeslagerskor fram till Carl Blochs sista tafla, Deiila och Simson, jomfrurna släppa soldatens armar för att bläddra ikatalogen, det hör nu till saken lika säkert som de röda törnrosorna höra till de högblå banden på jungfrurna: sommarbattar, och först då publikum fött reda på taflans nummer, börjar iatrycket synas och körat, Men Gud, Sine, Delila tyckes alls icke vara glad öfver hvad hon gjort, hviskar den era. Nej, Nicoline, svarar den andra, men så är det ju också förskräckligt att hon kunde vara så förrädisk, se bara så trygg, så lugn Simson sofver i bennes knä! — 8er du bur Delilas blick ljungar? Ah, jag tror bon skulle ha lust att köra sin sax i ögat på filistn, som lägger bojar på hans for! det skulle ärminrstone jag ha gjort, säger en groflemmad tärna. — Men, mitt lam, svarar hennes forlovede, tänk nu en gång, em jag vore en tydsker och du Delila... Ja, ja, du har rätt, Christian!s och suckande sjunker paret ned på två sto lar för att ytterligare studera denna tafla, hvilken de, utan att tänka derpå, kanske sett just ur mästarens synpunkt. Ännu tycker jag mig se denna tafla, ser D-lilas fina, hotfulla ögonbryn, det sköna energiska ansigtet och den herrliga gestalten liksom bäfva under smärtan af en på patriotismens altare offrad kärlek; ty Blochs Delila ser ej ut att tillåta någon annan än den älskade mannen att stödja sitt hufvud mot hennes knä. Men låtom oas nu stadera folket; konsten tillhör kännare och ej känslan. Se om ej de tusans menniskorna hitta rätt på alla perlorna här, det förstå de, men ej att knäppa igen sina handskarimumlar uppsvensken, Gå en stor grupp landtfolk skymmer bort ett litet mästerstycke för våra blickar, och så tillägger han en hel hop, som mina fosterländska känslor förbjuda mig att höra, Vid porten till Prindsens palais står en j Å j ung bonde med en äldre qvinna, i en under-: lig gammaldags drägt, vid armen, Han är ledsen att han ej kan visa sin mor och systrar de etnografiska samlingarna. och han beklagar sig för osg deröfver i erdalag, som komma mig att rolsa öfver vår — uppsvenske väns ovana satt i tid och otid anställa jemförelser, Vi tröstade det nedslagna sällskapet med underrättelsen, att 2Zoolegisk Have var öppen och Tivoli sen! Ja, så fick man då låta sig nöja; Fruekirke hade de redan satt och voro nöjda med allt, atom den röda sammetstrassh, som i det herrliga templet utvisar platsen för den kungliga logen; bondfolket funno det vara en skam att ett sådant ur: blekt skyrke skulle hänga på samma bak: grund som den, från hvilken Torvaldsens apostlar framträda. Vi gjorde den anmärkningen, att det var ett godt tecken att det missprydande draperiet var urblekt, det lik som de gräsbevuxna borggårdarna till de kungliga palatsen hviskade ju något om, att äen nya tiden håller på att glömma sina gamla gudar. Om den unge bonden förde sin mor och systrar till Zoologisk Have? Ja, det kan jag dessvärre e säga, ty denna betydligt Uvidgade och förskönade plats hade under pingstdagarna besök af icke mindre än 11,795 vuxna personer och 3096 barn, så att det ej må anses som likadjähei att vi der toko reda på den unge vetgirige mannen, men jag tänker att han stod i trängseln framför mamma björns bar och daltog i skrattet och iahlet öfver de små björnungaryes pudsgerlige tumlande omkring med sin belåtna mamma och med hvarandra. Kanske ock han var inne i apörnas ståtliga bostad, ty äfven de kunde fröjda sig åt mänga visiter och dito presenter; fullvuxna personer bjödo dem på nötter och kakor, barneg på sina näsdukar och strumpeband. Hos lejonet rådde tystnad; den fångna, den underkufvade stog: heten och kraften erbinder 9j nägot ämne för 2marskab: hog ett folk, som skulle anse det för ett helgerån att bryta en qvist eller trampa Bed en gräsmatta i nägon aj dess publika promenader, — Har du en knif, min lilla dräng? — Ja, vill nilkna den? — Nej tack! — Det är åter igen vår uppsvenske vän, som är inna 4 sia gamla tankeglng, ty han utropar nu, med handen på den danske pojkens hufvud: Knifvar i fickorna, och ändå ej ett namn inekaret i trädgårdsbänkarpa eiler 1 träen i -— Nu äro vi i Tivoli. En letvande, en ofantlig mur bildar sig tyst och hastigt framför den öppna nya teaterm, om hvilken två Köpenhamns-gatpojkar, med cigarren i mun, täcktes säga, att den var laved saa godt kinesiskta, och att de voro helt nöjda ined alla förbättringarna i Tivoli samt att de trodde nog att Volkersen skulle, som vanligt, göra sin sak godt som Pjerrot, och det trodde för resten hela publikam, och så stodo vi tåligt inklämda, men ej knuffade;i folkskaran och väntade en halftimmo på älsklingen i den välbekanta drägten. Vihade förlorat vär hederlige uppsvensk i felkhvimlet, och väl var det, ty han hade bestämdt pratat persilja, om han sett hur en dansk arbetare sträckte ut sina starka armar fär att upplyfta en liten främling, som klagade att han ej kunde se den hvite längnäste mannen, och sedan stod han der så lugn, så glad med den tunge gossen i famnen ända till föreställningen var slut och Pjerrot bad den skrattande och jub lande skaran att gå sin väg och se Ik fyr verkeriet; ja, som sagdt, jag kände mig glad öfver icke-skåningens f:änvaro, ty jag hade äanu i minze hur han filosoferade, då vi några timmar förut gioge på Langelinie och af misstag veko ia på en väg, acm förde in till citadellet, och då af posten ätspordes om vi voro föraedda med kart. Då började vär vän hvälfva ut och in Mö FT SA Å j TA mA Me cc oc Idh bo oh fin, ft han Ut oh ret Bö pt krog fer KE a ov fR re AR Ek ort bg lära Ht rr —-— -— Bö HK RR RR bt —