Aftonbladet – 9 juni 1874, sida 3

Bret från Oresund, I Tack för i fjol! Nu är jag här igen, framlockad ur vinterdvalan af den helt nyss anlända värmen, jag liksom en mängd andra vildörter, hvilka ärp glada, blott solen skiner en swula på dem. Ja, nu är då ändtligen våren här; han kom annandag pingst, de lärde må tvista om hvarifrån, för min del gick jag så länge och förargade mig öfver asteroidernas snålhet att ensamma supa upp all solvärmen för vår stackars jord, att jag kände mig starkt frestad att, vädjande till hela menskligheten, fråga om vi ej på jorden hade tillräckligt af mörka, egoistiska kroppar, som supa upp både ljus och annat godt, utan vi äfven skola lida af dem dernppe? Men nu är jag glad att jag bara teg och frös, ty jag bar sedan läst en annan förklaring öfver vårkylan; asteroiderna äro oskyldiga, och det hade varit en himmelshög orättvisa att instämma i den franska astronomene beskyllning mot dem, Gud ske lof emelleriid för värmen och för. grönskan sen, på båda sidor om vårt kära, af vårfröjd sprittande och dan sand Öresund! Jag vet en, som vunnit ett vad på denna gröna färg derinne på Se land. Saken, sen I, var den, att en person, som fann sig förpligtigad att tacka Gud för det han ej var skåning, under vår grå årstid fick se en tafla, ett landskapsstycke med mojiv från Danmark, och tilltygade då trädens klargröna färg värre än haren grön kålstäppan, endast med den skilnad att konst kännaren ej bokstafligen åt upp bladen; dylik naturlig grönska fanns ej i hela kristenheten, plästed han, och så kom vadet till stånd. Sedan, då några pålitliga spejare hade varit ute vid Kxllagunnarstorp ör att bespeja landes och funnit 2majen utslagen och, i likhet med Israels barns tvenne utskickade, medfört prof på vägt