Aftonbladet – 6 juni 1874, sida 2

nens att emancipera sig från ärandet ej blott af sin hustru, utan af sedlighetens och pligtens bud i allmänhet, liksom att då, som sagåt, de fordringar, dem kyrkomötet ställer på mannen, äro af den art, att deras efterlefnad, hvilket blir fallet vid hvarje orimlig fordran, alldeles slår ur hågen hustruns pligter, deremot icke äro satta högre än att deras uppfyllande kan utkräfvas till yttersta skärfven, detta allt har också, som man kunde vänta, alldeles undfallit kyrkomöteta uppmärksamhet. Kyrkomötets bifall till den föreslagna ändringen var af många skäl så öfverraskande och föga hedrande för den tankereda och det sunda omdöme, för att icke tala om den högre åskådning, man af denna församling väntat, att en allmän, icke för kyrkomötsinstitutionen gsgnande uppmärksamhet dervid väcktes i landet, och kyrkans vänner envisades att finna förklaringen derutinvan att mötet i klump, som det kallas, antog alla ändringsförslagen, utan att bry sig om att derur utplocka ett eller annat; en tydning, som dock af den lifliga diskussionen om sa ken i fråga alldeles motsäges. Men att hos de flesta domkapitlen finna en sådan kårande att de, trots den oförtydbara mening allmänbeten genom pressen lagt i dagen, förorda inrymmandet af fullkomliga meningslösheter eller omöjligheter i det gamla kända och älskade vigselformuläret derför att kyrkomötet gifvit dem sitt gillande, har kanske öfverraskat ännu mera, och det är med stor spänning som regeringens utslag i denna fråga afvaktas, en fråga, som blott för den ytlige betraktaren kan synas som en ren obetydlighet. Man känner sig oviss om regeringens kyrkliga sympati eller dess vpplysta omdöme här skall fälla domen, och detta är hvad tiden också snart nog kommer att utvisa.