Aftonbladet – 6 juni 1874, sida 2

i denna fråga afvaktas, en fråga, som blott för den ytlige betraktaren kan synas som en ren obetydlighet. Man känner sig oviss om regeringens kyrkliga sympati eller dess vpplysta omdöme här skall fälla domen, och detta är hvad tiden också snart nog kommer att utvisa. I franska nationalörsamlingens sammanträde den 2 dennes började debatten om den politiska vallagen. Gallerierna voro öfverfalla trots en värme, som påminde om rötmånadens hetaste dagar. Man trodde allmärt, att Ledru Rollin skulle tala. Förhoppningarna med afseende härpå gäckades, men amatörerne af häftiga uppträden fingo deremot sitt lystmäte i detta hänseende. Mötet öppnades kl. 230. Efter några (få korta anmärkningar af Barodet, uppträdde Brisson, också en radikal deputerad, i tribunen. Jag har den äran, sade han, att förklara för församlingen, att jag uppträder här för att föreslå att vi omedelbart skrida till votering. (Larm från olika delar af kammaren). Mina vänner och jag besvärja er att förklara, att ingen öfverläggning kan ega rum om ett förslag, som åsyftar lemlästandet af den allmänna rösträtten (Utrop). Vi begzvärja er att icke göra något, som kan drifva nationen in på revolutionens eller plebiseitets stråt (Nytt skrän). I kunonen icke öfverlägga om en rättighet, hvilken tillhör edra valmän, af hvilka I hafven ert mandat. Jag vill tillägga, att den allmänna rösträtten nu är den store bemedlaren, och att I icke kunnen komma er hand vid den, utan att ställa er på revolutionär grundval (Sarkastiska bifallsrop). Det är af nöden att icke förskaffa ett vapen åt detta olycksfulla parti, hvilket omnämdes här i gär och hvilket förde Frankrike till afgrunden.s Här reste sig bonapartisterne mangrannt och skakade knyt näfvarne mot talaren, allt under det de uppgåfvo ett vrål, som bildade en ytterst löjlig motsats mot de afbrutna bifallsyttringarna från venstern, venstra centern och högern, En bonapartistisk deputerad utropade: Landet skall snart ålägga er tystnad, hvilket hade till följd att oväsendet, om möjligt, ökades. Brisson fortsatte: Ja, detta brottsliga parti, som trots den dom, I fällt öfver det, vågar ännu höja sitt hufvud. Detta var för mycket för Galloni dIstria, som under de vildaste ktbörder och med fradgande läppar skrek: Er dom existerar ej längre. Midt under det gräsliga larm, som nu uppstod, hördes en bonapartist ropa: De brottsliga äro männen af den 4 September, hvilka tillvällade sig makten i fiendens närvaro. Na var det vensterns tur att ställa till oväsen, och en mängd deputerade sprungo upp från sina platser och skockade tig på golfvet. Testelin, en äldre man, men af stark kroppsbyggnad, rusade fram mot den siste talaren, med en åtbörd, som ville ban slå till honom. Lyckligtvis kunde man hejda honom och hans vrede fick blott tillfälle stt gifva sig luft i några mustiga tilaälen. Nu uppstod ett så döfvande larm, att sammanträdet för en stund faktiskt afbröts, Slutligen lyckades dock presidenten göra sig hörd och förklarade, avt debatten icke kunde fortsättas, om icke större moderatiom iakttoges. Sedan ordnivgen någorlunda blif. vit återställd, sammanfattade Brisson sälunda sina och sitt partis önskningar: Vi bedja att få vädja till ädelmodet, icke till lidelsen, Vi äro fästa vid den allmänna rösträtten emedan den är det historiska uttrycket för demokratien och folket. Oroa icke singena genom att, kanske under flera veckor, låta hotelsen mot den allmänna rösträtten: fortfara, utan förklara med enx att det icke gifves några skäl att öfvarlägga om den. (Larmande bifall från venstern.) Berthault förklarade, att diskussionen om vallagen borde uppskjutas, tills de konstitutionella lagarne blifvit voterade. Ds bida förslagon stäldes nu undtr votering. Brissons förslag, att ingen diskussion skulle ega rum, förkastades med 153 röster mot 189, tillhörande vensternp, ytter sta venstern och bonapartisterne. Berthautta förslag åter förkastades med 394 röster mot 317. Venstra centern — 128 röster — förenade sig härvid med venstern. Diskussionen om lagförslaget började tu. Depute: raden Pelorme, tillhörande venstra centarn, höll ett utomeråentligt lärdt anförande, i hvilket han bekämpade utskottets slutsatser såsom inkräktande på allmänna rösträtten ; men till allmän öfverraskning slöt han med att förklara, att han ginge in på en rösträtt med två grader. Venstern, hvilken lifligt applåderat böonem under hans tal, iakttog djap tystnad, då den fick höra hane slatsatser. Debatten uppsköts till den 3. Det i dag Pi förmiddagen hitkomna num. ret af Republique Francaise meddelar nu follständigt det tal, hvilket Gambetta, för. liden söndag höll i Auxerres vid den bankett, som blifvit föranstaltad till hans ära, Talet, hvilket upptager ioke mindre än eltva spalter i den nämnda tidningen, är alltför vidlyftigt act kunna återgifvas I sin helhet, och dan knappa tiden tillåter oss för dagen blott att gifva ett kortfoctadt referat deraf, Gambetta uttrycker sin tillfredsställelse att få tala i derartementet Yonne, kändt för sin patriotism och sin bängifvenhet för den franska revolutionen, Han pkminner sina åbörare, att Napoleon III, under ået has rafvade på sina senaste dynastiska kombinationer, kom till Auxerre och der höll ett tal kort före Sadowa, hvilket var upphofyet till alla Frankrikes olyckor, Detta miane föranledde talaren att varna landet för bonapartisterne, Bom nu åter vågade höja hufvudet, efter -att ha utsatt Frankrike för alla möjliga: olyckor. De talade om det adertonåriga välstånd, som kejsar. dömet glivit, Gambetta protesterar och förklarar, att den materiella välmåan var en följd at Snacka folkets idorket, särskildt hvad jordbruket anglek. Han förklar att Napoleon, efter att genom brott ka till. skansat sig makten, var tvungen att lempa orörd den allmänna rösträtten, som gals kt landet af 1843 åra republik, Denna all. mänga rösträtt, ehurn der utöfvades med våld och svek, bidreg dock till landets po litiska uppfostran, Under 20 år öksjeg — tack vare den allmänna valmtgan! — antalet af mindre jordesre, Egendom, säger Gambetta. 57 oberoende, och oberoende är dainokrati, och sålunda bildades dessa nya sociala lager (couches sociales), hvilka begära republiken som landets nödvändiga styrelseform, såsom mest lämpad för dess latresse och värdighet. Kejsardömets fel, försummelse och oförmåga medförde dess ruin, trots alla fosterlandsvänners och liberales varningar. Republiken proklsmera: les och Frankrike har förbli! vit republikanskt. Efter de nationsiia olyckorna trodle de monarkiska partierna, att de skulle komma i besittning af landet, hvilket dack notstod alla den traditionella monarkieng öner och försök. Den kons tationella mo. a Ear eter på skådebanan ch efter e rloj Jorde des er I sin ordning flascn Sc än tutet Emellertid uttryckte landet, vid de varandra följande valen, na känslor Ro in vilja. Nu befinner sig den republikanka demokratien gent lien — den en gent emot pseudo-demokra