Aftonbladet – 6 juni 1874, sida 2

vigselformuläret afsigtligt borttaga förpligtelsen för mannen att ära sin bustru och med afseende på hustruns pligter utbyta ordet tillgifvenhet mot undergifvenhet, hvilket senare ord naturligtvis håntyder på det follkomliga offret af hela sin personlighet, hela sin vilja, all sin rätt under en högre och absolut myndighet och visdom. Ur en af dessa artiklar anse vi oss böra meddela följande med afseende på den, efter värt sätt att se, i det nya förslaget uppställda fullkomligt hädiska jemförelsen emel lan mannens förhållande till hustrun med Christi till församlingen. Om det skulle vara något slags allvar i detta talesätt och icke blott en åhåga att förringa bustrun, på hvad sätt — frågas det i nämnda uppsats — skall då mannen visa sin öf vervägande offervillighet och i hvad mån erbjuda förhbllandena honom tillfälle att ådagalägga, att han älskar sin hustru såsom Christus älskade församlingen och utgaf sig sjelf för henne? Den qvinna, som gifter sig, lemmar sitt hem, sina anhöriga, sina sysselsättningar, sitt oberoende, för att följa sin man om han ock sliter henne från allt hvad hon förut bållit kärt — och detta innebär väl offer, men å hvilken sida behöfver icke påpekas; männen skulle blifva de sista som vore be vägne att hindra dessa uppsffringar, och sanBerligen bra öfverraskas om hustrurna ej vore lika villiga som nu skyldiga att göra dem, Uader hela äktentkapet fortgår det sedan på samma sätt: mannen idkar sitt yrke, toullföljer sitt mål i lifvet, och den qvinna skulle med skäl anses som pligtförgäten, hvilken härvidlag framträdde med någon som helst önskan om offer å mannens sida; tvärtom bjuder qvinnans pligt såsom seden och hennes egen känsla fastställt densamma (om alltid med tillbörlig hänsyn till hennes menskliga och ej blott hustruliga förhål landen må lemnas oafgjoråt) att hon skall offra egna önskningar, nöjen, företag, ja stundom ksigter för att göra arbetet lätt för mannen och åtminstone i hemmet undanrödja hvarje stötesten på hans väg. Och från äktenskapets första dag till den sista är det sålunda mannen som är den hufvudsakliga mottagaren af offer, dem hvar ken han eller hustrun räknar, men som, i fall de uraktlåtas, minsann föras till boks af den husliga polis, som heter allmänna meningen, och framför allt af den fraktion deri, som stöder sig på skriftens, d. ä. också på kyrkomötets grundval. Hvilka offer återstå då för mannen att bringa hustrun af så omätligt mycket högre art än dem hon gör honom, att de berättiga honom till att gent emot henne intaga en plats jemförlig med den höjd Kristus innebar öfver församlingen? Kanske derföre att han utger sig för hennes själs fräls ning? I de flesta hem tro vi näppeligen att oron för själens välfärd Jigger djupare hos mannen än hos hustrun; att döma efter dem som i kyrkorna söka om ej finna svar på lifvets högsta frågor tyckes förhållandet svarare omvändt, och om i enstaka :undantagsfall mannen skulle vara den, som förde hustrun på salighetsvägen, hvad gör man: nen härvidlag mot hustrun mera, än han, som kristen, är pliktig att göra mot hvar man? Kommer så fråga om lifvet som mannen skall utge för hustrun; detta det högsta han kan offra för henne, liksom hvad hvarje menniska kan offra för en annan, Men när kommer detta utgifvande å man nens lif för hustrun i fråga? Väl icke på grund af hennes nyck, utan hennes fara, och då inträder här alldeles samma fall som nyss, att hvarje menniska är skyldig sina medmenniskor bistånd i nöden, hustrun mannen som han henne, och tillfällena härtill äro under vanliga omständigheter flera för hustrun än mannen. Att förläna utgifvandet af mannens lif betydelsen af en medverkar för hustruns frälsning, som ju Kristi död enligt försam-: liogens bekännelse egde för menigheteng, skulle väl framför allt af kyrkomötets med : lemmar egjelfve stämplas som en hädelsel: (ehuru ur följdriktighetens synpunkt onekli:: gen äfven den fordran kan framställas, att då: en del af bilden tages bokstaflig, den skulle ! fattas så i sin helhet) och af en hvar som ! en galenskap efter som ingen menniska kan l: inågon som helst mening öfva inflytande på en annans frälsning annat än att hos dennal: andra väcka känsla af frälsningens behof.l! och att skriften anbefaller makarne ömsesi-! digt denna plikt hafva vi redan sett; likal: litet måtte kyrkomötet kunna tro det vara: Guds mening att männen blott för denna ena pligt med äsidosättande af hvarje an: nan sträfvan och uppgift i verlden skulle utge sitt lif, det berydde dk: hela sin lefnad, ; samt hafva som enda mål att städa och leda ; hustrun på salighetsvägen? Lika litet!, som männen skulle vara böjde att hörsamma : dylika kraf, lika litet framställer Gud dem; ty Han vill att hvarje själ på egen hand G skall söka och fiana sin väg till Honom; tl och om Gud ej gör det, så kan ja icke heller kyrkomötet vilja komma med en dylik : åsigt; på hvad sidå man än sålunda vänder t denna paulinska utsago, så motsätter den sig ; hvarje bokstaflig tillämping. Och nu slut ; ligen några ord från kärlekens synpunkt; 1 kärleken, som är äktenskapets Å och-Q, 1 dess grundläggare och vidmakthållsre. Men ; kan kärleken finnas i sin Jula höga betyI delse mellan berrskaren och den honom unI dergifne, kan denna känsla menniskor emel1 j 1 G i 6 l lan tåla follkomligt offrande ä ena eller andra sidan, talar den ens om offer? Der den i sanning finnes, ånnag ej heller lydandg och bjudande parter, ej en som gör offren och en som mottager dem; der är ömsesidighet i allt, ett oupphörligt utbyte af Hin gende och meddålanden, en stän dig vezelverkan af inflytande, ett oaflåtligt gifvande. och mottagande, der den ene jla står i skuld till den andre, ty hvardera ger lika mycket som han för — allt utjemnas och allt sammansmäl en enda oupplösD lig enhet, för hvilken talet om en undergitvenhet, som förutsätter .,aring genom) 25 Ina den ene tinder den-andres ståndt punkt, eller offer som afse att ställa denl, ene högre än den andre, är en styggelse, C och i förbiseendet af detta består, enligt d vår mening, den allra största bristen i det ö nya vigselformuläret, Vi hafva nu sålunda sökt visa några af : de många motsägelser kyrkomötet i vigseli formuläret inlagt och dessa äro af den art fi att man mäste antaga, antingen det kyrkor mötet icke kan hafva insett dem, något som man hos en så upplyst församling knappt kan förutsätta, eller ock att det haft en så k ensidig och bestämd afsigt att i detta forF mulär inlägga en pretest mot den i så k många hänseenden sjelfsvåldiga tiden, att ju mötet dervid förbisett mycket af ganska vi b sentlig art, såsom att det råkat i strid ej D blott med bibelns både bokstaf och anda geo iom det bruk eller missbruk som gjorts af len förra och detta i trots af den åberopade vibelenligleten, utan också med kärlekens kanske lika oförtydbara lagbud, för att icke ala om sådana småsaker som sundt förnuft ch logik; vidare att vid tillämpningen, omsk ö5reskrifterna å manuens sida ej skola blifvaj ti ullkomligt nonsens, all gammal sed måste stö-) de as för hufvudet — denna gamla sed, som D ;yrkomötet dock så gerna velat tjena gent) !aå mot dan nwva tidana naagndam a,Acvt 4ill a.vvn FRE r d