Aftonbladet – 3 juni 1874, sida 3

erfor vid åsynen af detta mästerstycke, bland sist exponerade oljefärgatafior. Hennes kinder flammade och ögonen nästan tå rades under det hon med odeladt intresse såg på de sh lefvande framställda bilderna. Ämnet var det sekelgamla, evigt unga, aldrig utsiitna och dock ständigt varierade: — kärleken — Fransascas och Paolos kärlek; ofta af konstnärer återgifven och dock aldrig, ej ena af Ary Scheffer, framställd så som Dante skulle velat haft den; — här var den svåra uppgiften segerrikt löst, Intet diktadt helvete eller andra plattheter funnos här representerade; taflan företedde endast dåe båda älskande under den bittert ljufva smärtan, att i dödsqvalen erinra sig sällhetens stunder, Lyckan att vars tillsammans tycktes för å0m banniysa sorgen. Hennes figur och ansigte framträdde i full dager, han stod mera i skuggan; med armarne omslingrande hvarandra och hjersa emot hjerta, blickade de in i hvarandras ögon. Hans ansigte uttryckte vilda passioner, blandade med gränslös förtviflan för äen, hvars öde han bundit vid sitt eget. Hennes mot honom vända drag afspeglade all den snpblima, oändliga hängifvenhet, som då den i ett ädelt hjerta fnuer sitt gensvar, bör göra lifvet tili ett paradis och gemensam smärta åyrare än ensamt niuten fröjd. Hennes rena madonnaaniete talade känslornas ljufvasts språk; hennes armar slöto gig omkring honom så fast, som ville hon trotsa evigheten att skilja henne från den älskade; kbennes ögon blickade med outsäglig ömhet, ångest och smärta in i hans; på hennes svällande läppar darrade ännu den första kyssen, som blef deras dödsdom och öfver det hela hvilade uttrycket af all den hänförelse, trohet och förtröstan, som vöpnade dem mot dudeng