Aftonbladet – 3 juni 1874, sida 3

ar legner samt 1 somnen glomma alla ac bråkmakare, som ställa till oreda genom det nymodiga pratet om språkrensningen och nationalkänslan. Bref från Orienten. (Från en resande landsman.) II. Saida (Sidon) den 18 April 1874. Huru litet känna vi Orienten hemma i vår nord. Några resande gifva ut en bok, grundad på en erfarenhet, som ej sträcker sig ut öfver dragomannens utsago och det lilla de sett af folket, hvars språk och seder de ej förstå. Jag vill ej påstå att jag ännu känner Orienten fullkomligt, men jag lefver mig in i allt som angår den, jag söker att blifva sjelf en österländning för att förstå detta esprit sinaitique, som spelat en så stor roll i verlder, och som gifvit ogg icke blott religior, utan äfven vår bildvings och vetenskaps grunder. Nu är den långt bakom Occidenten. En Nemesis är lägrad deröfver, mörkrets och okunnighetens makter drifva fritt sitt spel bland ett folk, som i sig bär fröet till ett andligt och verldsligt välde vida mer än Occidentens söner. Låtom oss ett par ögonblick betrakta och granska denna Orient, gom vaggat vår barndom med vidunderliga sagor, detta land, der den fasansfullaste af alla kulter blomstrade, der Guds utvalda folk hade bland sig den gudomlige mästaren, der greker, perser, romare och araber tumlat om i blodiga fejder, detta land, som slutligen dukat under för den störste af ålla inkräktare: islamismens nedböjande ok och en fullkomlig apatis ödesdigra verkan. MÅ vi fritt tala ut i mensklighetens och civilisationens intresse. Det är tvenne ting, som, lik en dam, hålla allt framåtskridande tillbaka i Orienten: korans läror och turkiska regeringen, kanhända det senare en naturlig följd af det förra. Den fullkomliga liknöjdhet och jag kan säga stoiska lugn som en musulman visar för allt hvad den nya tiden erbjuder är numera ett faktum. Iogen kan så litet tagas ur sina gamla vanor som han. Det eviga upprepandet af korans tänkespråk absorberar hela hans sinne, och vi mk ej förgäta att koran är islamismens lagbok, uti hvilken, enligt de mohamedanska rättslärdas åsigt, normen för individens och samhällets styrande ligger. Förnekas kan dock ej att äfven islamismen haft sin glansperiod; kaliferna omhuldade de lärda, som under den mörka medeltiden funno under det praktälskande och slösande kalifatet en fristad. Men huru var halten af dessa konster och denna vetenskap, hvarö!fver araberna äro så stolta? Ensidig, stel som allt hvad de göra och bafvande till mål blott vältaligheten och språkets förskönande. Kan man kalla det att beskydda vetenskaper att Mamaun, haremer-reschids vizir, gaf en beduin tio tusen piaster i sin hänförelse öfver att höra denne appläsa några verser till vizirens ära? Jag kunde citera flere sådana fall. Blott der, hvarest araberne komma i beröring med Oceidenten, hvars seder och bruk så att säga temporerade deras lynne, der hafva de efterlemnat oss verkliga skatter. Se morerna i Spanien, till exempel; denna del af den arabiska litteraturen är praktfull, i den finnes icke blott de vanliga torra akta, utan äfven historiens filosofi. Blicka vi in i deras poesi, så finna vi der samma nformighet. Da vanliga ämnena: öknen, kamelen, herrskarens prakt och generositet, men mest af allt kärleken och qvinnpan. Det senare kommer mig att le; tala om kärlek och qvinligt ideal hos ett folk, som betraktar mannens följeslagerska som hans anderdåniga och tributskyldiga slafvinna, ler hjertats alla, ömsom milda, ömsom brusande slag, der det fantastiska, erotiska svärmeriet, som intager en så stor plats i le asyriske folkens annaler, stelnar till en naken och vämjelig sinlighetinom haremets ogenomträngliga murar, detta är en bitter Ironi, som endast kan uppdyka i en arabs hjerna. — Då jag säger arab, må man rätt förstå hvad dermed menas. Denna benämning är nu utsträckt till alla arabtalande folk, kristne eller mohamedaner utan åt skilnad, men de äkta araberna finnas blott på den arabiska halfön, der, om jag undanlager de ortodoxa MWahabiterne, protetens läror hafva högst få och liknöjda anhänsare, De poesier, vi ännu hafva från den örislamitiska tiden, äro af en hel annan art och ej underkastade en oförskämd belragares tyranniska vilja. Mohammeds getomgripande välde var otroligt. Han gick inda derhän att förbjuda de församlingar, som höllos i Mekka hvarje år, och der de bästa skalder offentligen kröntes som hos zrekerna, efter att deras verk blifvit uppnängda till everldeligt minne i det heliga .emplet. Dessa äro de så kallade Moallakåt tå apphängda sc, poesier). Af detta enstaka lda xempel han man lätt inse kvilket band den se 1ye lagstiftaren lade på folkets fria utveck-lic ing. Detta medfödda snille fick ej utbilda! H ig, den religiösa kontemplationen intog allt ra innats plats. Koran blef det hufvudsakliga de tudiet, af brist på idger slog man in på m nn väg, som heit och hållet borttog allt!Js inne för skönhet; språket studerades i alla dr less olika former, grammatikaliska spets-på undigheter och djefva retoriska figurer var !st let mål, dit hvarje lärd ville komma. Och jal Mohammeds förnämsta makt låg just i detlar präök kan så väl kände. En österländing m; ir mer intagen i en vacker koranisk frasha in en modern konstälskare i den nyfunnalH Mars frän Falerone,. Bland Wahabiterne ijäf let inre af arabiska halfön bevaras korans sli pråk, med alla sina fina nyanser, nästan ilrun in fullkomlighet, och vill man imponera,Js nå man späcka sitt tal med ord och me-ifa lingar ur denna österns heliga bok. Detlm anns dock, oaktadt äcnna ensidighet, inom fn lea islamitiska verlden ett visst lif underye le första seklerna. Fiendskapen emellan de lika religionerna var ej så 3tor som nu; le två fiendtliga lägren, kristendom och usammedamism, voro ej i så öppen fejd ned hvarandra, de tolererade hvarandra injördes och Mohammed sjelf räknar Kristus land de stora, vördnadsfulla profoterna.oc den så kom en tid, då Europa genomej trömmades af en religiös fanatism sinpe ida och öfversvämmade Orienten med ki ina korsfarare för att återeröfra den he-ta iga grafven. Jag vågar påstå med allal lem som studerat Orienten och dess förhåls anden, att denna tid, under hvilken tvenne je mäktigaste religioner i verlden stridde m Orientens välde, var i högsta grad förlerfig och uträttade mycket mer ondt än rodt. För att icke tala om alla de gamla 4R DA DA NM dm AR? I OH RM gm DD dd rt tr Out br ss Ö MM FM Cm FR AR DO ån ÅA ft rt VA DR Ke Jå d