Aftonbladet – 3 juni 1874, sida 3

Ae ska skolorna, passerade de förbi elfva taflor och stannade först vid den tolfte. Hvarför har ni icke besökt oss på så länge, frågade Violet, förströdd betraktande ott af Stanäelds praktfnllaste sjö stycken. : Sabretasche svarade tvekande. Jag har varit så upptagen af annat, att jag ej haft tid.r Violets ögon blixtrade. Jag ber om ursäkt, öfverste Sabretasche, men som jag e är nyckfull sjelf, kom jag ej att tänka pi att andra kunna vara det. Äro våra sammanträffanden er så likgiltiga, så blifva de äfven mig alldeles värdelösa. Har jag iske sagt er, hviskade Sabre: tasche, att jag skattar ert sällskap för högt, att jag ofta skulle våga njuta deraf. Har ni glömt vårt sista samtal i Richmond ? Nej, svarade hon ifrigt, så mycket mindre, som ni då lofvade mig er vänskap ech ni har ingen rätt att beröfva mig den. Jag vill icke låtsa förstå er, ej heller envist forska efter hvad ni ej frivilligt och at fullt förtroende sjelfmant meddelar mig, men av 3; on Sång lofvat att vara min vän, då. bör ni icke -Violet! för himlens skull krossa icke mitt hjerta, afbröt Sabretasche med en stämma som, ehuru knappast hörbar, förrådde den djupaste smärta. Er vän kar jag icke vara, något mera får jag icke blifva, jag är ovärdig er vänskap och det intresse ni hyser för mitt öde; glöm mig oeh tro heldre allt det onda verlden säger om mig än det goda ert eget ädla hjerta dikterar. Hvad ni än tänker, så var likväl alltid försäkrad om, att min sjeifviskhet ej skall gå så långt, att den öfver ert ljusa lif skall kasta en skugga, grumla edra minnen eller störa edra framtidsförboppni