Aftonbladet – 3 juni 1874, sida 3

ett undantag äro af rent lyrisk, ofta idyllisk stämning, gällde alltså här att till kompositörens behandling öfverlemna karakterer och situationer som kunna naturligt och klart framträda i en sådan belysning. men på samma gång att jemväl ställa till hans förfogande ämnen af mer dramatisk effekt, scener som föra handlingen framåt och göra det hela icke till ett häfte ro: manser och visor, utan till en planmessig, liffull och underhållande målning af men: niskohbjertats gripande konflikter. Frans Hedberg har onekligen lyckats tillgodose det förstnämnda intresset, i det han framställt många naturtrogna och rörande scener af svenskt medeltidslif, och i det segen af en andeverld, hemtad ur de nordiska myterna, men dådstark och rörlig i handling samt derjemte till väsentlig lättnad för kompositören, såsom åt hans inbillningskraft egnande ett område, som aldrig förr blifvit musikaliskt bearbetadt. Visserligen förrivgas på scenen framställda personligbeters intresse deraf att de ej visa sig andra sidan har genom nyss anförda åtgärd striden mellan lyrikens och dramats fordringar betydligt mildrats och derjemte mycken romantisk doft och fägring vunnits för tondikten. Till librettons brister höra återigen ett icke ringa antal situationer, som påminna om äldre operor såsom Faust, Robert, Lohbengrin m. fl., en alltför stor ordrikedom hos den dialog, com måste reciteras samt den väl starka rättsposition, . hvilken bergets konung erhällit gent emot Iogeborg och som stör intrycket af hennes slut, då man finner henne efter att hafva brutit mot jungfruns pligter äfven svikal. modrens. Hvad musiken angår, anse vi kompositören i första rummet förtjena erkänsla och beundran för den varma och opartiska omvårdnad; hvarmed han gjort rättvisa åt båda de skiftande intressen, hvilka vi ofta omtalat. Lyckligast tyckes han oss emel lertid i de mera lyriskt pointerade momen ter, som skildra rent menskliga förhållanden, såsom teckningen af hemlifvet julqvällen hos fru Ragnhild — den korta dansmelodien är särskilt en musikalisk perla — jemte den bjertliga ottepsalmen, den gamle Uifs sånger, Ingeborgs spinnvisa samt hela den rörande situationen, då hon återkommer till hemmet. Målningen af bergakungen, hans omgifoing och hans rike vitnar, emellertid äfvenledes om liffull fantasi och ; stor rikedom på pikanta motiver, änskönt konungens erotiska romanser förefalla mer välljudande än djupt kända, och hans bild i sin helbet lemnar oss temligen ovisse, huruvida han bör anses såsom ond eller god, något som gör honom mindre lefvande och intresseväckande än bergadrottningens och Karks afgjordt mörka natur. Om konungens parti innehåller väl mycket enkom första-tenor-musik, är trälens deremot förträffligt karakteristisk. Synnerligen betecknande, full at en viss frisk kylighet och trotsig skadeglädje, är första kören i den scen, som för åskådaren öppnar bergets l1ysande praktsal, och öfverhufvud taget uppenbarar kompositören en högst anmärkningsvärd träffsäkerhet allestädes, der författaren icke har gifvit honom att skildra allt för mycket af samma slag. Att bergakungens tärnor dansa precis samma pas, som förekomma i alla andra operabaletter, gör icke nägot fördelaktigt intryck, helst scenen är väl lång, men dansens afslutning är icke blott glänsande ur dekorativ synpunkt, utan äfven högst pikant ur musikalisk, På ett utmärkt sätt genomkomponerade och ansläende bäde genom innehåll och faktur äro ätskilliga ensembler, såsom första aktens finalsats — hvari icke ett ackord påminner om den motsvarande scen ur Faust, som libretton imiterar — tredje aktens sköna qvartett samt duetterna i fjerde akten, i hvilken en bred och äkta dramatisk stil företrädesvis gör sig gällande. Orkesterns parti är allt igenom rikt på ider och instrumentationen ästadkommer här och hvar ett verkligt tjusande välljud likasom den allestädes konstfullt stöder och ornerar sån gen. Af vacker effekt är den i introduktionen införda folkvisan, som fortissimo återkommer då Ingeborg träder in i berget och slutligen, mästerligt behandlad,igamle Ulfs sång, mäktigt griper hvarje hjerta. Operans främsta karakter är utan tvifvel skön Ingeborg, en, förutom hvad ofvan an märkts, särdeles lyckligt fannen och väl ut förd dramatisk skapelse. Den nyckfullhet och det lätta sinne, som redan visans omqväde: tiden göres mig lång! hos henne antyder, äro förträffligt afspeglade i hennes första toner och öfver den gryende, snart allt underkufvande passionen, hennes hängifvenhet, ånger, sorg och sista, hårda strid, hvilar ett skärt poetiskt skimmer, tonernas, så väl som ordens skänk. Fröken Riego är ännu icke såsom skådespelerska mäktig att uppbära ett sådant parti, särdeles emedan hennes mimik icke blifvit tillräckligt utbildad. Såsom sångerska har deremot hennes senaste debut förvärfvat henne en lysande framgång, då hennes sköna stämma och fint nyanserade föredrag gifvit själfallt uttryck åt samtliga partiets skiftande stämningar, från passionens häftigaste utbrott och karakterens dramatiska utvecklingsmomenter till den mest stilla och serena lyrik. Då fröken Riego under detta spelår blott sällan låtit höra sig är det oss en glädje att i denna hennes triumf vitsorda ett framåtskridande af stor betydenhet, Hr Arnoldson har såsom bergakungen ett ur högre dramatisk synpunkt vida mindre tacksamt parti, men sem är rikt på effektscener, hvilka han förträffligt gör sig till godo. Att sångaren nu såsom alltid ådagalägger glänsande talang behöfver ej sägas, men skädespelaren är man särskildt tack skyldig för det lif och den rörlighet, han inlägger i sitt, genom åtskilliga omständigheter och synnerligen kostymeringen, försvårade, sceniska uppträdande, I första och sista finalen har den utmärkte artisten sina lyckligaste momenter. Fröken Saxenberg bar synbarligen egnat samvetsgrannt sty dium ät bergadrottningens uppgift och löser den, ehuru väl mycket Ortrud här och hvar framskymtar, ganska förtjenstfullt, särdeles i hennes första, fantasirika scen med Kark. Att hr Arlberg skulle lemna vår lyriska scen är en jobspost, som vi boppas aldrig skall vinna bekräftelse förr än han ännu mänga år fått verka såsom vår ypperste karakterssångare. Det vissa är att ban äfven i Karks lilla roll lemnar prof på fulländad skädespelaretalang, likasom att hans stämma här gör sig gällande med be undransvärd kraft. Fru Strandberg (Ragnbild) och hr Willman (abboten) tillfredsställa hvarje berättigad fordran på deras konstnärskap, Hr Ödman är en riddare med vcker tenor, men bra nog litet nobless i hållningen, I Ulfs roll uppträder hr Sandström med mer artistisk helgjatenhet och sanning än vi sett honom inlägga i någon annan, och hans herrliga stämma är, särdeles i folkvisan, af gripande effekt. Bifallet från den städse fullsatta salongen har vitnat att man vet uppskatta den nare syftet har han verkat genom skildrin. sjelfbestämmande, utan underkastade öfver. . naturliga väsens diktade inflytelser, men å