Aftonbladet – 2 juni 1874, sida 3

naste föreställning om det lif, vi verldens barn föra, nå kan ej drömma om de vilda iårskaper, som grumla minnet af det för Åutna, de så kallade nöjen, uti hvilka vi föröda det närvarande, våra frestelser, svagheter och förseelser; i ert reva barnasinne smy ger sig ej en aning derom och för er fionas synd och last blott tillnamnet. Jag vet ej, om jag skall anse det som en olycka gller motsatsen att vara fyllkomligt okunnig om allt det onda, som sker på jorden. Jag har begrepp derom, sade Alma allvarligt; det är sant, att jag ej lefver med I verlden, men jag känner den inte desio mindre till en viss grad; tror ni inte Mon taigne, Rochefoncanlid, Rabelais, Goethe, Emerson, Bolingbroke och de öfversatta klassikerna lärt mig lika mycket af lifvet och den menskliga naturen, som jag vid lys sande middagar, genom sqvallret i salongerna och under förmiddagsvisiter skulle kunnat inbemta. Mig synes, sir Folko, att de qvin nor, hvilka lefva i den begränsade kretsen af alla slags slägt: och samhällsförbål landen, hvarinom frestelsen ej har tillfälle att tränga, som på alla sidor äro skyddade från afvikelser och förseelser, att dessa gynnade vetldens barn ej omildt och härdt borde döma de syndens offer, hvilkas helg lefnad kanske är en enda lång frestelse och som ej ega en oegennyttig vän, hvilken varnar dem tör att obetänksamt tömma nöjets och dårskapens rusande dryck, eller erinrar dem om, att samvetsqvalens bittra lrägg gömmer sig på dess botten, Äfven jyvinnan har passioner och ärelystnad och ofta nog bär hon med stor otälighet tvån gets fjettrar och längtar i tysthet efter der frihet, som är henne förnekad, men från bör jan af sitt lif måste hon lära sig att döljs sina känslor, betvinga det naturliga väsen det och vända det i sken och hyckleri den qvinna, som någonsin förråder, att hor eger ett klappande hjerta, lefvande känsloi och ett varmt sinne, hon betraktas som ot monstre, ty i stora verldens ögon finnes inte större spöke än sanningon;-Jag kan föreställ